Joel Halldorf avslöjar tomheten i en funktionell kristendom

Makten och det heliga

• Författare: Joel Halldorf
• Förlag: Fri tanke (248 sidor)
• Genre: Teologi 

I sin nya bok beskriver Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria, hur religionen alltmer används i det politiska spelet. Fredrik Wenell är imponerad, men efterlyser en fortsättning. 

En av mina första teologiska lärare varnade mig för att ge mig in i frågor som rör relationen mellan kyrka och samhälle. Det är genuint svårt, förklarade han. Trots det har jag inte kunnat släppa mitt intresse för ämnet. Därför var det med stor förväntan jag öppnade paketet med kyrkohistorikern Joel Halldorfs senaste bok Makten och det heliga. Jag blev inte besviken.

Halldorf är förmodligen vår främste samtida pedagog när det gäller att förklara de långa och stora linjerna i relationen mellan religion och politik. Makten och det heliga är den tredje boken i vilken han tar sig an detta område ur olika perspektiv. Den första handlade om religionen i civilsamhället, den andra om religionen i kulturen och nu alltså religionen i politiken. Framställningen har framför allt en internationell utblick, men Halldorf sneglar också mot den svenska kontexten.

Som ofta tidigare rör han sig obehindrat mellan politiska artiklar, kulturessäer, forskningsrapporter, kyrkohistoriska skeenden och en mängd bibelreferenser. Det är en säregen förmåga som få förunnas. Halldorf tar sig an komplicerade skeenden, men gör det på ett sätt som både är pedagogiskt och skapar fördjupad förståelse för de trender som präglar samtida västerländska samhällen.

I boken intresserar han sig särskilt för hur makthavare på högersidan har approprierat den kristna tron och gjort den till en bricka i sina politiska projekt. Det är egentligen inte den kristna tron som sådan de är intresserade av, utan snarare dess samhällsfunktion. Tron ska bidra till att bygga det gemensamma. Halldorf visar detta både genom analyser av Donald J. Trumps presidentskap och genom Sverigedemokraternas politiska projekt. Han sammanfattar sin kritik i ett kärnfullt citat: ”När religionen används för att sakralisera den svenska nationen reduceras universums skapare och världens frälsare till en kosmisk butler som ska passa upp på politiken.” Inom den högerpopulistiska politiken blir den kristna tron ofta en sammanhållande identitetsmarkör, i kontrast till muslimen eller migranten, som båda framställs som hot mot svenska kristna värderingar.

Halldorf konstaterar också att det i Sverige inte främst är de regelbundna gudstjänstbesökarna – de som lever i kristna praktiker – som dras till höger­kristendomen. Sverigedemokraterna har fortfarande förvånansvärt svagt stöd i den gruppen. Bilden är delvis annorlunda i USA. I stället handlar det i Sverige om vad Halldorf kallar kulturkristna: människor som attraheras av kristendomen på grund av dess funktion snarare än dess innehåll. De är framför allt intresserade av det religionssociologer benämner en ”tunn” kristendom. För dem är det den kristna identitetens relation till nationen som är det viktiga, inte lärorna, etiken eller de institutioner som bär upp tron. Halldorf visar på ett övertygande sätt vilka problem som följer av ett sådant instrumentellt förhållningssätt.

På så sätt framstår Halldorf inte bara som en skarpsynt omvärldsanalytiker utan också som en relevant apologet – dock inte i modernistisk mening, där trons sanning försvaras genom hänvisning till en neutral gemensam grund. Hans apologetik består snarare i att blottlägga tomheten i en rent funktionell syn på den kristna tron.

För den som vill förstå de religiösa och politiska strömningarna i västerländska samhällen är Makten och det heliga en utmärkt startpunkt. Samtidigt väcker boken en önskan om att Halldorf också skulle ta sig an den andra, kanske vanligare, formen av kulturkristendom i Sverige: den progressiva.

Det är välkänt att politiker på vänsterkanten har använt Svenska kyrkan för politiska syften, delvis för samma syften som de högerpopulistiska. Den socialdemokratiskt profilerade journalisten Jesper Bengtsson har visat hur politiskt inflytande nått ända ner på perikopnivå i evangelieboken, i syfte att modernisera kyrkan och få den att gå i takt med tiden.

Den progressiva kulturkristendomen har också motståndare som måste begränsas eftersom de hotar det gemensamma. Den är, som statsvetaren Katarina Barrling konstaterat, ofta hård mot avvikare, inte minst mot dem som håller fast vid traditionella teologiska övertygelser, särskilt på etiska områden.

Den som läst Halldorf tidigare blir inte förvånad när han till slut återvänder till sin välkända betoning av de små gemenskapernas betydelse. Det är i sådana sammanhang människor formas i de dygder som gör det möjligt att leva tillsammans med andra som inte är lika dem själva. För den mångfald som demokratin bör kunna omfamna, vilket både de progressiva kulturkristna vänstern och högern har betydande svårigheter att göra.

Det vore därför mycket intressant att få ta del av Halldorfs analys också av denna säregna svenska kontext. Får jag önska mig en fjärde bok?

Joel Halldorf: ”Frustrerad över
att Pethrus duckar kring antisemitism”