Stadsteatern berättar om Vipeholms fasor - och placerar oss i rullstol längst bak

Föreställningen Vipeholm på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är en angelägen skildring av statligt sanktionerade övergrepp mot personer med funktionsnedsättning. Det rör sig om vanvård, misshandel och övergrepp. Tiden var sådan, man kan rent av överväga om de ansvariga handlade med goda avsikter. Men utfallet blir inte lindrigare av det.

Vår historia, vi med funktionsnedsättning, är i stora delar oberättad. Och de övergrepp som begåtts är inte nog utredda. Detta gör att varje berättelse blir en viktig pusselbit. Viktig för oss som grupp för att förstå vårt kollektiva arv. Men berättelserna ur vår historia är än viktigare för samhället. Historien handlar inte främst om oss som grupp utan visar bilder av ett samhälle på den etiska sniskan. Samhället måste göra upp med de övergrepp det utsatt personer med funktionsnedsättning för. Det är en ödesfråga om vi inte vill hamna där igen.

Vi var tre vänner som ämnade se föreställningen tillsammans. Tre som använder rullstol. Det fanns två rullstolsplatser att boka. Hade jag verkligen förstått det hela rätt? Kanske var övriga rullstolsplatser redan upptagna? Jag ringde en extra gång till teatern och frågade explicit hur många rullstolsplatser som finns i salongen. “Två”, var svaret. Och nej, inga rullstolsplatser någon annanstans än i salongens ena bakre hörn. Och helst skulle det vara manuella rullstolar för annars blev det kinkigt med utrymmet. Vi i sällskapet kunde se föreställningen tack vare att en av oss kunde hoppa över till en vanlig plats.

Hur många av er utan funktionsnedsättning skulle finna er i att bara hänvisas till någon av två platser i salongens bakre hörn?

—  Patrik Forslin

Historien om Vipeholm är inte primärt historien om personer med funktionsnedsättning utan om samhället. På samma sätt handlar frågan om rullstolsplatserna mindre om oss och mer om samhället, tiden och Stadsteaterns värderingar.

Det är fortfarande generellt starkt ojämlika förhållanden för personer med funktionsnedsättning när det kommer till att delta i samhällslivet, exempelvis att gå på teater.

Hur många av er utan funktionsnedsättning skulle finna er i att bara hänvisas till någon av två platser i salongens bakre hörn? Det liknar historiskt rasistiska företeelser som reserverade offentliga rum för “whites only” (endast vita) och där svarta hänvisas längst bak i bussen.

Det är särskilt tondövt av Stadsteatern att vid just denna föreställning ge så bristfälliga förutsättningar för delaktighet och inkludering för personer med funktionsnedsättning. Teatern framhåller säkert sitt goda uppsåt. Säkert också många argument för varför en bättre tillgänglighet inte vore möjlig.

[ Tvångsintagna på Vipeholm ansågs vara skadliga för sina familjer ]

Jag sitter i salongens bakre hörn och berörs av en stark föreställning med ett viktigt budskap. Jag sitter där med vetskapen att en historia inte helt olik den som utspelar sig på scenen kunde ha varit min egen om jag bara fötts några år tidigare.

Jag sitter där med känslan av att teatern genom sin tondövhet placerat mig och mina vänner i enlighet med samma värderingar som en gång möjliggjorde Vipeholmstragedin. Ser inte Stadsteatern den kusliga parallell mellan de övergrepp som gestaltas på scenen och det sätt på vilket man i samma stund särbehandlar publiken? Eller är man så arrogant att man ser men inte bryr sig?

Krocken mellan sceniskt budskap och teaterns flagranta upprepande av diskriminerande särbehandling gör att föreställningen moraliskt inte blir den upprättelse som vore önskvärd för alla dem som fallit offer för gångna tiders grymheter.

Vad hade Stadsteatern för intentioner när man valde att sätta upp denna i sak mycket angelägna pjäs utan att relatera innehållet till den egen verksamheten?

[ Alma-Lena Andersson, Ivar Gustafsson och Margareth Berglund: Utsorteringen av barn med Downs syndrom påminner om 1900-talets rashygien ]