Är pingstmiljön för trång?

Pingströrelsen behöver fråga sig själv varför så många bryter upp från den egna miljön, menar bibelläraren Björne Erixon.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Varför är pingstmiljön trång och varför blir pingstvänner präster?

Lyssna in följande citat:” Jag kände att jag behövde komma in i ett sammanhang där hela jag fick plats, också brusten­heten och det som inte är så fint. Inom pingströrelsen upplevde jag att man – också jag själv – höll en högre bekännelse än man klarade av. Tanken på en folkkyrka för alla var viktig för mig” (Ingmar Johansson i Dagen 7 febr. 2013).

Tre präster i Svenska kyrkan med pingstbakgrund intervjuas. Olika orsaker redovisas varför de ledde dem till en prästtjänst. Här ligger en ekumenisk utmaning. Hur ser våra miljöer ut? Vad händer med människor som bryter upp från en miljö och aktivt tjänar en annan?

Enligt min uppfattning har Pingströrelsen, och kanske även delar av svensk frikyrka, ett vägval: orkar vi, vill vi, den självrannsakan som leder till större ärlighet, fördjupning och öppenhet?

Så vitt jag förstår, utan att kunna direkt belägga det, är det rätt många från pingstbakgrund som blivit präster i Svenska kyrkan. Här behövs forskning!

Några reflektioner! Självklart bör vi respektera en människas livsväg, val och möjligheter. Varje kristen miljö borde orka, vilja och kunna, ställa sig avgörande frågor, som ”Vilka är vi till för?”. Är församlingsmiljön främst till för dem som tänker lika, som ”passar in”? Finns det utrymme för frågor, även för svåra frågor? Har tidigare motstånd och skepsis till teologiska studier bland många pingstvänner spelat in? Det kanske inte fanns något ”tuggmotstånd” när man mötte en annan teologi och upplevelse än den man växt upp i?

Förutom personliga orsaker till att många från pingst blivit och blir präster, borde det alltså finnas orsak att närmre analysera vår egen miljö.

Har vi plats även för dem som inte är välordnade och ”lyckade”? Hur möter vi människors frågor? Har vi tillräckligt bearbetat vår egen teologi?

Vi behöver utrymme för konstruktiva samtal i viktiga frågor om liv och teologi. Vår ibland ensidiga inriktning på känslor, helst starka, kan stänga av andra viktiga delar av den kristna trons hela rikedom.

Vi lurar oss själva ibland. Vi kommer till gudstjänster och lägger på en mask; präktighetens. Det ser bra ut, men håller inte så länge. Ärliga människor upptäcker snart bristen. Vart tar jag vägen?

Jag minns min kompis från tonåren. Han hade alla frågor, vi gick gata upp och gata ner och som tonåringar var ingen fråga obekväm. Jag försökte lyssna, tonåring som jag var. Han mötte ringa förståelse i miljön. Han drog, bort från församling och tro.

I dag sörjer jag över honom. Andra, som också ställt intensiva frågor, har funnit sig tillrätta i Svenska kyrkan, kanske även i andra kristna sammanhang. En del andra av oss stannar kvar. En ”inre exil”, hemma över allt och hemlös överallt, blev vår tillgång och vårt gissel. En ekumenisk grundhållning för oss som kanske stannar kvar.

Alltså, frågorna kring varför frikyrkliga blivit och blir präster, kan riktas både till de miljöer de lämnat och till de miljöer de kommer till. En levande dialog med kristna från skilda kontexter, kan leda till nya insikter.

Till en gemensam delaktighet och mognande ansvar att gestalta evangeliet till hela vårt folk. Vi gör det på olika sätt och också tillsammans!

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Dagen från Järvaveckan
Premium
Foto: Urban Thoms