Vilken retorik USA använder bryr sig iranier mindre om – vi är tacksamma för hjälpen

I Dagen 11/3 skrev Erik Helmerson en ledartext om USA:s och Israels krig mot Iran, och som svenskiranier läste jag texten med intresse. Jag håller med Helmerson om mycket av vad han skriver, och reagerar liksom han med avsky över hur en del ledande amerikanska politiker använder Gud och bibelreferenser i sin krigsretorik.

Men andra delar av texten gjorde mig ärligt talat också ganska ledsen och frustrerad, för det känns som om han pratar om Iran utan att faktiskt lyssna på oss iranier. Det är ändå trots allt vårt land och vårt folk detta krig ytterst berör. Tyvärr är det inte ovanligt i väst.

Helmerson resonerar i sin text om hur ”muslimer” reagerar på det han kallar korstågsretorik. Men var finns perspektivet från de människor som lever under regimen som ”korståget” är riktat mot? Vad anser de? Har han pratat med iranier i exil? Har han lyssnat på dem som demonstrerar? Har han tagit del av vad folk inne i Iran själva säger, trots riskerna det innebär för dem att uttala sig mot sin egen regim?

En väldigt stor del av det iranska folket, i och utanför Iran, står inte bakom den islamiska iranska regimen. De hatar den. De är rädda för den. Och de har i decennier försökt göra motstånd, ofta med sina liv som insats. Undersökningar visar att en majoritet i Iran inte ens längre betraktar sig som muslimer. Tiotusentals moskéer har tvingats stänga de senaste åren – för ingen går dit!

Vilken ”retorik” som används från USA:s sida bryr man sig mindre om – det är vad insatsen kan innebära för Irans framtid som vi iranier fokuserar på. Om man befinner sig i ett brinnande hus spelar det mindre roll från vem eller hur räddningen kommer. Bara att den kommer.

I 47 år har iranierna levt utan grundläggande friheter i en teokratisk diktatur. Att då som västerländsk betraktare fokusera på retorik och religiösa tolkningar hos dem som kommer med hjälpen känns som att helt missa vad USA:s och Israels militära insats handlar om. 

Iranier har länge vädjat till USA och Israel om att slå till militärt mot regimen. Vi vet att det innebär bomber och förstörelse. Vi vet att det kan innebära att också oskyldiga riskerar att dö. Ändå jublar folk och dansar på gatorna när de ser bombplanen på Teherans himmel. Det diktas sånger om Trump och Netanyahu, och iranier ber dem fortsätta kriget tills jobbet är avslutat – det vill säga tills den islamiska regimen har fallit.

Det betyder inte att man ”vill ha krig”. Ingen vill ha krig. Men när alternativet är ett liv i förtryck, där minsta motstånd kan kosta dig friheten eller livet, då ser man saker annorlunda. I iraniernas ögon är detta inget krig – det är en räddningsaktion. Det är befrielse.

Om iranier känner någon skräck är det att den militära insatsen ska tvingas avslutas i förtid. ”Då kommer regimen döda oss allihopa”, hör jag röster i Iran säga. Och regimens hot mot befolkningen är inte tomma ord. Alltså går – sannolikt omedvetet – de som ropar efter förhandlingar med regimen och ett snabbt eldupphör i praktiken regimens ärenden, inte folkets!

Erik Helmerson skriver att det inte pågår något folkmord i Iran, men samtidigt skriver han om ”vedervärdig förföljelse och diktatur”. Förminska inte den situation som Irans folk lever i. Gör inte vårt behov av hjälp till en fråga om definition av ord, eller om USA:s retorik. För oss iranier spelar inte ordval så stor roll. Det handlar om den verklighet vi lever i – om avrättningar, fängslanden, systematiska våldtäkter, om våld mot demonstranter, förtryck av kvinnor och ett system utan rättvisa. Bara under sitt försök att slå ner de landsomfattande protesterna i januari i år uppskattas regimen ha mördat 30 000 människor.

Simon Holst: Irans regim – ett hot bortom landets gränser

Jag vill vara tydlig: Jag är inte någon Trumpsupporter, och jag tycker inte att USA:s eller Israels politiker gör allt rätt. Men i den situation som iranier befinner sig i dag känner oerhört många ändå en tacksamhet över att regimens makt utmanas. För det är inte det iranska folket som USA och Israel attackerar, utan Irans orättfärdiga regim.

Det fanns en rädsla att USA och Israel bara skulle slå mot kärnvapen­anläggningar och vapenlager, men nu ser vi att de gör långt mer. De går efter det ledarskap som plågat Irans folk i årtionden, och vi är många som välkomnar det. Vi är också många som älskar Israel, och förstår att Israel behöver slå till mot den regim som i 47 år har ropat på död och förstörelse över den judiska staten.

Det stämmer som Helmerson skriver att USA:s krigsminister Pete Hegseth (som man med rätta kan kritisera för mycket) i ett tal sagt ”Detta skulle aldrig vara en rättvis fajt och det är ingen rättvis fajt, vi slår dem när de ligger ner, vilket är precis som det ska vara”. Men det är den försvagade regimen Hegseth syftar på när han säger att den ”ligger ner”. Och iranier jublar över att USA och Israel tar ut deras onda bödlar, en efter en.

”Jag tror på Fredsfursten, inte på en gud som vill slå människor som ligger ner”, avslutar Helmerson sin text. Jag håller med. Frågan är hur Gud ser på att man slår mot en tyrannisk mördarregim och befriar ett förtryckt folk?

Det är en sak att skriva analyser på avstånd. Man kan tycka illa om ordval och retorik från USA. Men lyssna på iranierna. Väldigt många jublar i dag. De känner verkligt hopp för första gången på decennier.

Vad den här militäraktionen egentligen handlar om är iranska människors verklighet, och deras framtid. Vill man verkligen förstå Iran och det som händer där måste man också lyssna på dem som lever i – eller har flytt från – det man försöker beskriva. Annars missar man det viktigaste.

Erik Helmerson: Ett fritt Iran är det bästa som kan hända Mellanöstern

Svar direkt från Dagens ledarskribent Erik Helmerson: Trumps motstridiga budskap gör att ingen vet vad som är USA:s plan

Den som läst vad jag skrivit om Iran i femton år som ledarskribent vet att min åsikt från början varit en enda: regimen i Iran är illegitim, grym, kvinnohatande, diktatorisk och förtjänar att falla, ju förr desto bättre.

Om jag visste att USA:s och Israels övergripande mål för sina attacker var ett demokratiskt Iran hade jag formulerat min text helt annorlunda. Men Donald Trumps motstridiga budskap gör att ingen vet vad som är USA:s plan. På måndagen (23/3) talade Trump om att stoppa kriget och om ”produktiva förhandlingar”, trots att det enda som hänt med Irans styre är att en gammal, döende Khamenei ersatts av en yngre och piggare.

Det är korrekt att ”det är en sak att skriva analyser på avstånd.” Men när det gäller min tro handlar det inte om avstånd, jag står och verkar mitt i den. När mina medkristna låter som krigsmånglare i Jesu namn och använder begrepp som ”Deus vult” för ett krig med abstrakta mål, då måste jag säga ifrån.

Men jag hoppas innerligt att du har rätt och att det som sker faktiskt är befrielse. Då kommer jag att jubla med det iranska folket, i synnerhet Irans kvinnor.