"Här lever vi vår tro, varje dag"

De växte båda upp utomlands med föräldrar som jobbade i mission. Michael i Paraguay och Sofia i Senegal. När de träffades som vuxna upptäckte de snabbt att de bar på liknande erfarenhet och framtidsdrömmar.

– Vi har alltid haft en individuell längtan att få åka ut och göra något praktiskt i mission. När vi träffades insåg vi att vi delade den drömmen, berättar Michael.

Efter att ha gift sig började de be Gud om vägledning. En vän tipsade om Mercy Ships, och kort därefter deltog Michael i ett webbinarium där han fick kontakt med organisationen. Det blev startskottet på en resa som skulle förändra deras liv.

Olika yrken – samma uppdrag

Sofia, som till vardags är läkare med inriktning på psykiatri, har på fartyget tagit en helt annan roll som Hope Center Manager. Att Sofia inte arbetar som läkare ombord beror på att Mercy Ships fokus ligger på kirurgi, medan hennes specialisering är psykiatri. I denna, helt nya, roll har Sofia i stället fått möjlighet att utveckla sina ledarskapsförmågor genom att ta ansvar för ett team på över 40 personer.

– Jag har varit intresserad av lära mer om ledarskap och det har varit en stor personlig utveckling att få hantera kulturella skillnader, tuffa samtal och medicinska kriser, säger Sofia.

Michael, som arbetar som frilansande videograf, funderade över hur han på ett mer konkret sätt skulle kunna tjäna Gud med just film.

– Att få jobba på detta sätt var faktiskt en dröm.

Som videograf dokumenterar han patienternas resa, från första mötet till hemkomst, samt volontärernas berättelser.

Storytelling med respekt och närvaro

Michael berättar om utmaningarna och skönheten i att arbeta med storytelling i en afrikansk kontext och att berätta människors berättelser på ett sätt som hedrar dem. Att visa hela bilden – inte bara det som är sorgligt eller spektakulärt, säger han.

– Man måste vara medveten om sin egen blick. Det är lätt att falla in i stereotypa bilder av "fattiga Afrika", men verkligheten är mycket mer nyanserad, säger han.

Han betonar vikten av att bygga relationer och förstå kulturella kontexter, att jobba i ett multikulturellt medieteam hjälper med det. Att lära sig några fraser på lokala språk kan göra stor skillnad.

– Ibland är det viktigare att lägga ner kameran och bara vara närvarande med personen. Det är då de verkliga berättelserna kommer fram.

Att leva sin tro – varje dag

En av de mest påtagliga skillnaderna mellan livet hemma i Sverige och livet ombord är hur naturligt tron får ta plats i vardagen. 

– Vi ber varje morgon med våra kollegor. Det är inte bara ett jobb – det är en gemenskap där vi delar en vision, berättar Sofia.

Hon beskriver hur patienterna inte bara får medicinsk vård, utan också andlig omsorg. Det finns sjukhuspräster, själavårdare och ett palliativt team som ser till att varje människa som kommer ombord blir sedd och älskad – oavsett om de får en operation eller inte.

– Vi vill inte bara räkna antal operationer. Vi vill se varje individ.

”Jag kom med smärta, jag lämnar med glädje”

Några av de starkaste stunderna är när patienter lämnar fartyget efter sin behandling. Då berättar Michael att de sjunger en sång på lokalspråket Krio: "Ar cam, wit pain, ar dea go wit joy, Jesus don do am for mi", som betyder "Jag kom med smärta, jag lämnar med glädje – Jesus gjorde detta för mig".

– Det är så starkt. De dansar genom korridoren, stampar, sjunger och gråter. Det är ögonblick som stannar kvar i hjärtat, säger han.

Han berättar om en mamma till en brännskadepatient som mitt under en intervju började sjunga den sången. Det blev ett starkt ögonblick av tacksamhet.

En patient som särskilt etsat sig fast i minnet är mötet med Mohammed, en 13-årig pojke med svåra ortopediska problem. Hans dröm var att kunna arbeta och försörja sin familj.

– Han kom till oss med krokiga ben, men lämnade med rak rygg och ett nytt hopp. Han lärde sig matte och engelska och ville sedan inte ha tolk längre. Han ville prata själv, berättar Michael.

Det blev ett möte som visade hur vård, kärlek och respekt kan förändra ett liv – inte bara fysiskt, utan också själsligt.

Att åka ut som par

Att leva och arbeta tillsammans som par har fört Michael och Sofia närmare varandra.

– Vi har olika roller, men vi möter samma patienter. De känner oss båda och frågar efter den andre när de ser oss. Det skapar en gemensam erfarenhet som är väldigt stark, säger Sofia.

De beskriver hur det finns folk i alla åldrar ombord – unga, äldre, med barn, utan barn – och att det egentligen inte finns någon "perfekt tid" i livet att åka ut.

– Om man har längtan, så finns det alltid en väg, säger Michael.

”Det här är bara början”

Självklart finns det utmaningar. Organisationen är i ständig rörelse, och det är inte alltid lätt att få allt att fungera. Det finns ett stort behov av volontärer, särskilt inom vården, och det kan vara tungt att se hur mycket hjälp som fortfarande behövs.

– Det är lätt att bli överväldigad. Men det är också därför vi är här, säger Michael.

För Michael och Sofia är tiden på Global Mercy bara början. De ser det som ett första steg i ett liv i tjänst, och hoppas kunna bo utomlands i framtiden för att komma ännu närmare människorna de vill hjälpa.

– Vi vill leva i Guds vilja, säger Michael. Det här är bara början.

Michael och Sofia Korsgren om livet, tron och tjänsten ombord på Global Mercy