Dessa tre förslag kan lösa frikyrkornas bidragskris

Vems fel är det egentligen att frikyrkosamfunden plötsligt har tappat elva miljoner kronor i statsbidrag?

De inblandade är i alla fall överens om att felet är någon annans: Pingstledaren Pelle Hörnmark pekar på staten, myndigheten MUCF pekar på politikerna – och den ansvarige ministern Jakob Forssmed pekar på MUCF och samfunden.

Tillåt mig, mitt bland alla pekande fingrar, att presentera tre förslag som kan lösa frikyrkornas bidragskris.

Att det har blivit som det har blivit är ”bekymmersamt”, säger MUCF:s generaldirektör Magnus Jägerskog till Dagen. Men, säger han mellan raderna, skyll inte på oss, det är ju politikerna som har utformat reglerna!

Socialminister Jakob Forssmed (KD) pekar i sin tur tillbaka på MUCF. Myndigheten har, säger han med ett så kraftfullt ord som bara kan komma ur en politikers mun, faktiskt ”förbättringspotential”!

Och Pingstledaren Pelle Hörnmark tycker att det är sorgligt att staten har konstruerat ett system ”som inte tar hänsyn till den tradition som vi kommer ur”.

Ingen är alltså nöjd med sakernas tillstånd. Ska frikyrkosamfunden återfå de förlorade bidragsmiljonerna behöver något ändras. Tillåt mig att i all enkelhet presentera tre saker som kan lösa knuten:

För det första kan regeringen lägga till ett par små ord i det nya regelverket för statsbidrag till trossamfunden. Jo, det här är byråkratiskt, men häng med:

Som regeringen, med Jakob Forssmed som ansvarigt statsråd, nu har skrivit reglerna måste ett samfunds antal betjänade ”ha granskats” av en revisor. Hos myndigheterna har detta granskningskrav tolkats som att en revisor måste gå igenom personuppgifter för ”varje person” som ingår i en förteckning över ett trossamfunds betjänade.

Ska en revisor kunna gå igenom uppgifter för ”varje person” måste samfundens huvudkontor följaktligen hålla sig med listor över ”varje person” – församlingsmedlemmar och andra deltagare i församlingarnas verksamheter. I exempelvis Pingst FFS fall rör det sig om cirka 100 000 personer.

Det är just den sortens centralregister som får håret att resa sig på många frikyrkliga. Den lokala församlingens självständighet i förhållande till både samfundet och staten är för många, inte minst inom Pingst FFS och Evangeliska frikyrkan, så viktig att man inte på villkors vis kan tänka sig att låta sina personuppgifter hamna i en lista ska hanteras av samfundsbyråkratin. Och det på uppdrag av staten!

Om regeringen bara ville lägga till de två orden ”genom stickprovskontroll” i revisorsregeln kunde saken bli en annan. Då skulle det räcka att varje lokal församling skickade in sitt medlemsantal – inte själva personuppgifterna – till samfundet. Revisorns uppgift skulle då bli att göra stickprovskontroller hos några procent av församlingarna. Ser revisorn att stickprovsförsamlingarna har egna uppgifter till sina betjänade? Finemang, granskningskravet uppfyllt.

Nu finns det i och för sig ett problem med just denna lösning. I svensk förvaltningstradition, med anor från 1600-talet, håller regeringen armlängds avstånd till sina myndigheter. Politikerna utformar systemets själva ramar och överlåter sedan åt myndigheterna att fylla ramarna med konkret innehåll. Lägger regeringen till orden ”genom stickprovskontroll”i regelverket är risken att politikerna därmed agerar klåfingrigt gentemot myndigheterna.

Den andra lösningen har med frikyrkosamfunden själva att göra. De måste bli bättre på att förklara för sina medlemmar att de personuppgifter som med de nya reglerna samlas in under inga omständigheter kommer att hamna i statens händer. Personuppgifterna stannar hos samfunden, som alltså låter en anlitad revisor gå igenom dem. När Jakob Forssmed i vintras gästade pingstpastorernas konferens bedyrade han: Skickar något samfund in en namnlista kommer staten inte ens att ta emot den!

Ändå tror ett icke oansenligt antal frikyrkliga att det är staten som ska få personuppgifterna, vilket alltså helt enkelt inte är sant, och därför vägrar de lämna ifrån sig sina uppgifter. Här har frikyrkosamfunden en brant pedagogisk uppförsbacke. Visst, de har försökt bestiga den, men med facit i hand har de misslyckats. Antalet betjänade i de fem traditionella frikyrkosamfunden har ju på ett enda år på papperet – inte i verkligheten – gått från gått från 263 000 till 89 000.

Den frikyrkliga skepsisen mot det som uppfattas som statlig kontroll får näring från det kollektiva minnet av statens förföljelser mot väckelsefolket på 1800-talet. Oron för att personuppgifterna förr eller senare ska hamna hos staten kan vara svår att övervinna.

Det finns en tredje lösning, som också är enkel att genomföra: MUCF kan självmant skrota det stelbenta kravet om att en revisor ska gå igenom ”varje person”. Kravet har tillkommit hos MUCF:s föregångare, myndigheten SST, och det står MUCF fritt att helt enkelt ersätta det med stickprovsmodellen – som redan tillämpas när MUCF betalar ut statsbidrag till andra slags föreningar än trossamfund.

Menar MUCF:s generaldirektör det han säger – att frikyrkornas miljonminskning är bekymmersam och ”väcker frågor” – är det en smal sak för hans myndighet att införa stickprovsmodellen. Gör MUCF det kommer antalet betjänade i trossamfundens bidragsansökningar av allt att döma återigen hamna åtminstone ganska nära det verkliga antalet. Då kommer också i varje fall en del av de förlorade bidragsmiljonerna att hitta tillbaka till frikyrkorna.