I Kongo sker en våldtäkt i halvtimmen

En våldtäkt i halvtimmen. Det rapporteras från Unicef denna vinter och vår när striderna mellan gerillagruppen M23 och regeringsstödda trupper har rasat i Syd-Kivu i Kongo, där Bukavu och Panzisjukhuset ligger. Även om regionen alltid är orolig, är situationen nu extrem.

– Alla är rädda att lämna sina hus och har försökt bunkra för att inte behöva gå ut och handla så ofta. Gatorna är extremt osäkra. Det gäller även vår egen personal som inte vågar ta sig till jobbet, berättar Silas Hamasi som är läkare och samordnar enheten på Panzi som tar emot kvinnor som utsatts för sexuellt våld.

Sjukhuset har haft öppet hela tiden men de har hämtat och lämnat personal med bil eftersom det är säkrare. De osäkra gatorna påverkar alla. I början av krisen fick de in färre patienter än vanligt och de som kom dit bodde alla nära Bukavu. Men allt eftersom har antalet patienter till sjukhuset ökat.

– Första veckan i maj fick vi in 30 patienter som utsatts för sexuellt våld. Det är den högsta siffran under den här tiden, berättar Silas.

För att möta de stora behoven has sjukhuset startat mobila kliniker på ställen dit många har flytt. Läkare, sjuksköterskor och psykologer åker ut och sätter upp en klinik. Även om målgruppen är överlevare för sexuellt våld så inbjuder man alla.

– Det kan vara enklare för en kvinna att söka vård, när inte alla behöver veta varför hon söker vård, säger Silas.

På de mobila klinikerna kan en läkare träffa 25–30 kvinnor per dag som alla blivit utsatta för sexuellt våld.

– Vi märker både på sjukhuset och de mobila klinikerna att fler och fler är barn, säger Silas.

Nsimire Kamungu är en av dem som har drabbats av det sexuella våldet denna vår. Hon bor i Miti i Kabare, en bit från Bukavu. Nsimire och hennes svärmor jobbade på fältet, och när de skulle hämta ved blev de stoppade av beväpnade män i militäruniform. Svärmor fick gå, hon var så gammal, men Nsimire tog de med sig till lägret.

– De var en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag utsattes för gruppvåldtäkter i fyra dagar och hade inget hopp kvar om att överleva eller någonsin kunna bli kvinna igen. Jag trodde att de skulle döda mig.

Nsimire överlevde eftersom nya strider gjorde att de män som våldfört sig på henne flydde, och efter ytterligare en tid kunde hon ta sig hem. Nsimires man tog henne till en lokal klinik och sedan fick hon komma till Panzisjukhuset.

– Här har jag fått hjälp av psykologer, läkare, omtänksamma kvinnor och andra medarbetare. Jag är tacksam för att jag inte blev smittad av hiv. Jag har inte heller ont längre.

Däremot vill Nsimire inte arbeta mer på fälten, trots att det är så hon försörjer familjen. Hon vågar inte.

De män som förgrep sig på Nsimire är alla döda. Men det kommer nya beväpnade män som plågar befolkningen. Och ingen blir straffad för de brott som de begår mot kvinnorna. På Panzi dokumenterar de dock alla skador och jobbar för att männen ska ställas inför rätta. Bland mycket annat.

– Behoven är enorma, men vi fortsätter arbeta både med holistisk vård för dem som utsatts för sexuellt våld, och med kampanjer för att förebygga könsbaserat våld, säger Silas Hamasi.

Nsimire och hennes man kan inte nog betona hur mycket hjälpen har betytt för dem.

– Jag och hela min familj tackar Gud för livet och för Panzisjukhuset, säger hon.

– Jag vädjar till de politiska myndigheterna att hjälpa befolkningen i Kabare och Kalehe att återfå fred, och att stödja Dr. Mukwege i hans kamp.