Den 18 mars 2008 överlämnade Språklagsutredningen "Värna språken - förslag till språklag" till kulturministern. Lagförslaget anger svenska språkets status. Syftet är att värna svenskan, språklig mångfald och den enskildes tillgång till språk. De nationella minoritetsspråkens ställning regleras också i annan lag.
Författningsförslaget är en ramlag och innehåller viktiga markeringar som:
att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden;
att det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas och för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och teckenspråket;
att svenska är officiellt språk i internationella sammanhang och i EU. Den som företräder Sverige i EU ska använda svenska när tolkning erbjuds, om inte särskilda skäl finns;
att den som har ett annat modersmål, läs invandrarspråk, ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål.
Utredningen föreslår att svenska ska betecknas som huvudspråk. Benämningarna officiellt språk eller nationalspråk vore dock att föredra. Officiellt språk vore konsekvent, eftersom svenskan i lagförslaget redan betecknas som Sveriges officiella språk i EU och i internationella sammanhang. Nationalspråk används i den finländska språklagen.
"Värna språken" har utformats som en skyldighetslag med skyldighet för det allmänna både att värna språk och att svara för att enskilda får tillgång till språk. Rättighetsaspekten saknas helt. Frågan om skyldigheter och rättigheter är två sidor av samma mynt. Tre av Sveriges grundlagar, det vill säga regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, innehåller samtliga rättighetskataloger.
Om svenskan ska kunna användas inom alla samhällsområden är det faktiskt fråga om en medborgerlig rättighet. Den enskilde medborgaren måste kunna åberopa språklagen om dennes språkliga rättigheter kränks.
Resonemanget om språklagen som en skyldighetslag beror förmodligen på regeringens kommittédirektiv, som uteslöt sanktioner. En språklag riskerar att bli verkningslös, om den inte innehåller sanktioner liksom många språklagar i övriga Europa. Det råder ingen brist på andra svenska lagar och förordningar, som innehåller sanktioner.
Den föreslagna språklagen ska omfatta det allmänna, vilket innefattar de beslutande politiska församlingarna, det vill säga riksdag, kommunfullmäktig och landstingsfullmäktig, samt myndigheter, det vill säga regering, domstolar och förvaltningsmyndigheter. Det finns tyvärr inte någon exakt definition av vad en förvaltningsmyndighet är.
Språklagen bör vara tillämplig för all offentlig verksamhet, som finansieras med skattemedel eller innebär myndighetsutövning. Sjöfartsverket ska inte på eget bevåg kunna plocka bort svenska beteckningar på sjökorten och ersätta dem med engelska.
"Värna språken" borde också ha innehållit övergripande bestämmelser beträffande viktiga domäner som undervisningsspråk inom hela utbildningsväsendet, svenska språkets ställning inom näringslivet, konsumenträtt, massmedier och namngivning. Detta skulle tvinga fram, eller stimulera, mer detaljerade, underordnade förordningar. Dessutom innehåller författningsförslaget en märklig paragraf: "Om en annan lag eller en annan förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen." Vilken status kommer språklagen egentligen att ha?
Det är viktigt att en språklag, som reglerar svenska språkets och de andra språkens ställning, antas under denna regeringsperiod. En proposition läggs fram tidigt i höst. Samtidigt behöver förslaget förbättras. Men det är bättre med en språklag, som framhäver svenska språkets ställning, indirekt främst gentemot engelskan, än ingen alls.
