Martin Einald: 
I november kan vi gå vi i Guds eget ide

Martin Einald Martin Einald Familjeredaktör & redigerare

Familjeredaktör & redigerare

Få säger att de älskar november. Månaden är ett grått vakuum där ljuset dör klockan tre. Men tänk om november i själva verket är årets ärligaste månad?

Den har ett djupt släktskap med februari – den där andra utskällda tjuven av allt vad gott humör heter i kalendern som då bjuder på slask och vobbande. Båda vägrar att göra till sig. De saknar oktobers falska löften om ”krispig höst” och decembers hysteriska krav på glitter. Ingen låtsas att livet är perfekt i november. Det finns ingen fasad att upprätthålla.

Kanske är november den mest kristna månaden vi har. Den påminner oss om fastan och askonsdagens krassa sanning: av jord är du kommen. Naturen klär av sig naken och predikar att vi inte är odödliga. Men efter det existentiella avslöjandet kommer nåden. Under sommaren förväntas vi prestera grillsocial succé, och i december ska vi köpa oss till frid. Men november kräver ingenting. Vår Herre har släckt ljuset och signalerar ett godkänt ide.

Det finns inga krav på att vara utomhus eller stressa efter julklappar. Gud skapade vilodagen, men november känns som en hel vilomånad för trötta själar. Det är en kollektiv inbjudan att dra filten till näsan, acceptera att vi bara är bräckliga skapelser och lita på att ljuset återvänder utan vår hjälp. Så sluta klaga på mörkret. November ljuger i alla fall inte. Den ger oss rätten att bara få vara människor – helt utan filter, i skuggan av nåden.

Kanske behöver vi bara få ligga lite stilla – som en potatis i jorden – och låta Gud göra det vi själva inte kan.