Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Filmen ”Fjord” börjar som ett fall av misstänkt barnmisshandel. Den starkt troende, norskrumänska familjen Gheorghiu har flyttat till en liten by i Norge. Där finns trygghet i den lilla frikyrkliga församlingen. Det är en plats där grannar hjälper varandra och luften är klar.
Men något är märkligt med familjen Gheorghiu. Varifrån kommer barnens blåmärken? Redan tidigt i filmen griper myndigheterna in. Det så kallade Barnevernet beslutar att omhänderta samtliga familjens barn, skilja dem från föräldrarna i väntan på rättegång.
”Slår ni barnen?” frågar tjänstemän och juridiska ombud de två föräldrarna. ”Tror ni på aga som uppfostringsmetod? Hur definierar ni ’en dask’?" Det är helt rimliga frågor när det ska avgöras om barn far illa – att slå ett barn är aldrig acceptabelt.
Men så, snart, visar det sig att andra frågor kommer in: ”Tvingas ni be?”, frågas barnen. ”Vad händer om ni inte ägnar er åt era ålagda bibelstudier? Vad tycker ni om homosexuella? Får ni dansa? Får ni titta på Youtube?”
Den norskrumänska filmen ”Fjord”, som hade svensk biopremiär i början av oktober, är från början till slut en film om religionsfrihet. Och en film om hur dåliga sekulära myndigheter och tjänstemän kan vara på att hantera människor som tar sin tro på allvar.
Vi troende måste bråka, för ingen annan kommer bråka åt oss.
Med den ansatsen lägger sig filmen mitt i tidsandan som ett besvärligt väggupp. Vi har, inte minst i det sekulariserade Norden, flera liknande, verkliga fall.
Tydligast bygger ”Fjord” på situationen kring en rumänsk familj i Norge, vars fem barn – bland annat en ammande baby – omhändertogs av Barnevernet för drygt tio år sedan. Precis som i filmen erkände föräldrarna att de någon gång gav barnen en dask och att de inte visste hur allvarligt norsk lag såg på också lätt aga. Precis som i filmen var familjen pingstvänner, och deras öde väckte en våg av protester såväl bland kristna grupper som på hög politisk nivå.
Verklighetens familj fick sina barn tillbaka efter år av processande. Hur det går i filmen ska vi inte avslöja.
Det är också bara några månader sedan som Dagen skrev om två rumänska föräldrar i Sverige som anklagades för aga och förlorade omvårdnaden om två barn enligt LVU, lagen om vård av unga. Även då skedde det till ekot av ljudliga protester, stor nyhetsbevakning från bland annat USA och politiska påtryckningar från den rumänska regeringen.
”Vi rekommenderar inte någon familj med kristna värderingar att stanna i Sverige. Det är inget land man vill åka till”, sade pappan i familjen till Fox news.
I Sverige har vi också sett den så kallade LVU-kampanjen med start 2021, där muslimska föräldrar demonstrerade mot vad de såg som att barn omhändertogs av religiösa skäl. Kampanjen användes för att smutskasta Sverige i den muslimska världen, men en rapport från Socialstyrelsen kom senare att visa att svenska muslimska barn snarare omhändertas mer sällan än andra barn med liknande uppväxtvillkor.
Men bara en detalj som en sjal kan skapa stora konflikter. Ska vi införa slöjförbud eller inte? I grunden är konflikten densamma: Vem har rätt att bestämma över barn i Sverige, föräldrarna eller myndigheterna?
FN:s barnkonvention, som också är svensk och norsk lag, slår fast att man ”i alla åtgärder som rör barn” i första hand ska beakta ”det som bedöms vara barnets bästa”. Den går långt i att slå fast barnets rättigheter – men där ingår också att familjen, ”såsom den grundläggande enheten i samhället” måste få tillräckligt stöd för att ge barnen en trygg miljö. Och den garanterar familjen religionsfrihet.
Denna är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, tillsammans med bland annat åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Ändå behandlas religionsfriheten ofta lättvindigt i Sverige, eller inte alls. ”Alla har rätt att tro på vilken gud de vill”,sägs ibland med tillhörande käcka miner. Och tack så mycket för det, goa överhet – men vad innebär det när tron faktiskt får konsekvenser i det dagliga livet?
Flera scener i ”Fjord” ligger på gränsen till svart satir. ”Är det inte så att daskar är tillåtna i er religion?”, frågar det rättsliga ombudet föräldrarna, som om det fanns en form av aga som var exklusiv för frikyrkan och extra smärtsam. På samma sätt används föräldrarnas syn på homosexualitet mot dem; deras tro används konstant som argument för att de skulle vara förvridna eller konstiga.
”Varje elev har rätt att uttrycka sin sexuella läggning”, säger en lärare stolt i Fjord.
När SD-ledaren Jimmie Åkesson före valet talade om att ”riva” moskéer och frikyrkor där det predikades budskap som inte överensstämde med rätt värderingar, var det ett tydligt bevis på den sköra tråd vari religionsfriheten hänger. Riva en gudstjänstlokal, alltså? För att vissa av dess budskap strider mot vad politiker tycker är lämpligt? Det är en helt annan sak än det berättigade i att ingripa mot enskilda predikanter som predikar sådant som eventuellt strider mot lagen.
Ändå blev det inte stor uppmärksamhet kring Åkessons ord. De där religiösa får väl kamma till sig, helt enkelt? Säga bra saker i stället för dumma.
Jag tror att vi måste tala högre om detta, om religionsfriheten som hotas inte för att politikerna hatar den utan för att de helt enkelt inte bryr sig. Frågan ligger helt enkelt utanför deras synfält, den är en ickefråga.
Vi troende måste bråka, för ingen annan kommer bråka åt oss.
Det är en av prövningarna med att ta sin tro på allvar i en sekulariserad nation: När som helst kan våra rättigheter skäras in utan att knappt någon märker det. Då dör tron inte under dundrande pogromer utan i ointresserad tystnad. ”Fjord” visar hur det kan gå till, i en liten, hisnande vacker by som snabbt kan bli ett helt land.
Tycker du att den kristna rösten
i samhällsdebatten är viktig? Hjälp oss att nå längre genom att swisha
en valfri summa till DagenVision.
Swish 123 427 57 07 – märk din gåva med Vision.
Vill du veta mer om DagenVision?
