En mystiker för vår tid

Den sanna kristendomen

• Författare: Johann Arndt
• Förlag: Artos
• Genre: Teologi

Den i dag relativt okände Johann Arndt var på sin tid en av de mest inflytelserika teologerna, nästan i paritet med Martin Luther. Nu kommer hans storverk Den sanna kristendomen i nyutgåva. Gunnar Hyltén-Cavallius tror att dagens kristna kan ha stort utbyte av att läsa denna lutherska mystiker. 

Året var 1972. Den då nyprästvigde Christian Braw inledde sin tjänst i Urshult i södra Småland. Där kom han att bo nära en gammal dam, ”Rut på villan” kallad, som en dag visade den unge prästen en tjock bok inslagen i hyllpapper och ombunden med gummiband. 

– Denna borde alla läsa, yttrade Rut. 

Boken var Johan Arndts fyra böcker om Den sanna kristendomen.

Men det skulle dröja några år innan han läste, berättar Christian Braw i ett klipp på Youtube. Han hade då läst ett utdrag ur den tredje boken i Den sanna kristendomen: Om den inre människan i en tidning utgiven av læstadianska ungdomar. Ett underbart uttryck, säger han i dag. 

Det handlar om att tron är en vila, där en kristen får lämna allt till Gud, sitt liv, sin framtid, sin synd. I det innersta, i stillheten möter man Gud på riktigt. Ett sådant budskap hade Christian aldrig hört tidigare. Det här kom att förändra hans liv. Han blev så gripen av Arndts ärende att han inledde forskning i Lund, vilket resulterade i en doktorsavhandling om den medeltida mystikens påverkan på Johann Arndt (1985).

Det är intressant att ge akt på hur Arndts verk togs emot i vårt land. Den sanna kristendomen lästes efter slaget vid Poltava av de svenska krigsfångarna i Ryssland, och de som överlevt tog med sig sin pietistiska fromhet till hemlandet. Under 1700- och 1800-talet var bokverket spritt och älskades inte minst i den kyrkliga väckelsen. Peter Lorenz Sellergren, präst i småländska Hälleberga, rekommenderade Arndt när han ofta fick frågan om lämpliga andaktsböcker. Därför är det kanske inte svårt att förstå hur ”Rut på villan” där i det gammalkyrkliga Urshult så varmt talade för Den sanna kristendomen, även om det då hade gått ett långt stycke av 1900-talet.

Men i dag, mer än femtio år senare, torde Johann Arndt vara relativt okänd också bland kristna och kyrkfolk. Så, man undrar: vem var han?

Johann Arndt (1555-1621), tysk präst och teologisk författare, lät tidigt trycka den anonyma skriften Theologia deutsch (Den tyska teologin). Martin Luther hade redan gett ut den. Skriften står i den senmedeltida mystikens tradition och förknippas med bland andra Johann Tauler. Arndt hänvisar på en rad ställen till honom i sitt viktigaste arbete, Den sanna kristendomen (1605-1610).

I min bokhylla står sedan länge Johann Arndts fyra böcker om Den sanna kristendomen i ett svart band tryckt i frakturstil. Det inledande avsnittet – den första boken – är läst. Men det ska erkännas: det i dag ovanliga typsnittet och den ålderdomliga översättningen från 1800-talet erbjuder ett hårt tuggmotstånd. Nu kan vi därför glädja oss åt att Artos förlag valt att i nytryck utge verket (bok I – III) i språkligt reviderad översättning av Henrik Hägglund. Den fjärde boken är alltför influerad av en samsyn av teologi och medicin (sådan som denna var under 1600-talet). Det har därför inte varit aktuellt att ge ut denna del i modern språkdräkt. Man kan skaffa de tre delarna i paket eller var för sig. Roland Persson har skrivit ett värdefullt förord.

Arndt konstaterar i de båda första delarna att Guds bild blev inpräglad i människan, som har sitt ursprung i Gud. Men efter syndafallet, då satans bild kom att prägla människosläktet med all själviskhet och egennytta (arvsynden), måste människan återvända till ursprunget och släppa in Gud i sitt innersta. Det är om detta och vilka följder det kan få som Den sanna kristendomen rör sig – fram och åter – för att därmed tydliggöra budskapet.

Framställningen är djupt bibelförankrad och inte sällan görs allegoriska tolkningar. Guds sons människoblivande spelar en avgörande roll. Kristus är Frälsaren men också förebilden. Lär av honom, lev i honom, uppmanar Arndt. Den sanna bättringen betyder att se sin synd och ta emot förlåtelsen av nåd på grund av Kristi försoningsverk.

”Kristen mystik är inget elitprojekt”

Efter reformationen och Luthers gärning kom fokus att riktas på den rätta läran utan att det förde med sig etiska konsekvenser. Arndt som levde ett par generationer efter Luther såg bristen och kom att starkt betona rätt leverne, heligt liv. Tron måste få kärleken till nästan som följd.

För egen del har jag särskilt fäst mig vid bok III, Om den inre människan. Denna del målar det inre livet tydligare än de två föregående. Det är nödvändigt att vi vänder oss inåt till vår själs innersta. Därför är det av vikt att ”söka sig en vrå och välja en tid” varje dag för detta umgänge med Gud. Vännen som visserligen alltid är hos oss låter sig förnimmas bara då hjärtat är stilla. I hjärtats grund har han sin verkstad och kan verka. Språkbruket känns igen från den av många uppskattade mystikern och själasörjaren från vår egen tid, skomakaren Hjalmar Ekström i Helsingborg.

Själen måste utblottas på allt eget, allt skapat, för att Gud med sin bild ska kunna återfå sin plats. Människan behöver erkänna sitt ”intet” och inte rädas förakt. De svårigheter och motgångar Gud sänder är för vårt bästa. Arndt talar därför om ”det kära korset”. Ödmjukhet i Kristi efterföljelse och inte egen stolthet är det rätta hållningen.

Det går en mystik tråd från Bibeln, ”Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud” (1 Joh. 4:15), vidare genom tidiga kyrkofäder, Augustinus och katolska mystiker via Arndt till protestantiska kyrkor ända till samtiden.

Jag tror att Arndts nu återutgivna Den sanna kristendomen – särskilt bok III – kan betyda något stort också i vår tid, präglad som den är av alla sorters bilder som bombarderar vår själ, bilder av allt – utom av Gud. Kanske kan Arndt och hans ärende väcka förnyat intresse i dag, då det går en våg av intresse för det inre livet. ”Kristen mystik är inget elitprojekt”, yttrar diakonen Carl Stattin i en intervju i Dagen (10/3). Det finns emellertid en risk att den mystika andligheten kan utvecklas i osund riktning. Det sker bland annat då man tappar förankringen i Jesus Kristus. Till hjälp för en sund andlighet rekommenderas därför Johann Arndts klassiska andaktsbok.