Religion i sin mest brokiga och säregna form

Lågan i grottan

• Författare: Erik Helmerson
• Förlag: Romanus & Selling (303 sidor)
• Genre: Roman

Erik Helmersons nya bok är katolsk samtidsroman och sci-fi dystopi i ett. Lapo Lappin läser en ”gripande och tankeväckande berättelse.”

”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över oss.”

Huvudpersonen i Erik Helmersons roman Lågan i grottan, journalisten Paul Westman, upprepar detta mantra med varje andetag, när ångesten börjar få överhanden. Inandning: Herre Jesus Kristus, Guds Son. Utandning: förbarma dig över oss.

Det är en av de många snuttar av böner, bibelord och liturgiska formler som ekar i Paul Westmans minne. De skanderar en rytm som genomsyrar hans tillvaro. De finns dock endast som minnesfragment, för det var länge sedan Paul deltog i en mässa eller läste i en bibel.

Berättelsen utspelar sig nämligen i ett nationalistiskt och auktoritärt framtids-Sverige som isolerat sig från övriga Europa. Katolicismen, stämplad som ”globalistiskt” landsförräderi, är förbjuden. Den enda tillåtna religionen är en urholkad och genompolitiserad statsreligion vid namn Svenska folkkyrkan.

Detta högteknologiska övervakningssamhälle styrs också av vissa bestämda rytmer, en annan form av liturgi. Kyrkans och mysteriets språk ersätts av något ytligt och banalt: det politiska slagordets och det automatiserade röstkommandots språk. Det är två språkvärldar som står för två olika livsåskådningar: kristendomen och nationalismen. Båda livsåskådningarna utlovar frihet. Den ena under den auktoritära sloganen: ”Ingen frihet utan trygghet.” Den andra erbjuder något mer svårfångat: friheten i Kristus, som på många sätt visar sig vara raka motsatsen till trygghet.

Konflikten mellan kristendomens mest radikala anspråk och en förtryckande statsmakt påminner om andra skildringar om kristnas förföljelse, såsom Graham Greenes Makten och härligheten (1940) och Shuzaku Endos Tystnaden (1966). Samtidigt blir konflikten mellan förföljare och förföljda inte en uppdelning mellan goda och onda. Snarare tvärtom. Boken genomsyras av insikten att människor i allmänhet, och kristna i synnerhet, är ofullkomliga syndare.

Helmerson inrättar sig på så vis i en tradition av katolsk skönlitteratur som fick sina glansdagar kring mitten av nittonhundratalet, med franska och engelska författare som Charles Péguy, Evelyn Waugh och Graham Greene – eller i nordisk tappning Sven Stolpe och Sigrid Undset. Gemensamt för dessa är att de riktar en obarmhärtig blick mot det brustna och såriga i människan, för att på så sätt visa vidden av Guds verkligt gränslösa barmhärtighet.

Det har numera blivit en ofashionabel genre. Inte ens dagens omtalade religiösa trend gör att den känns aktuell. För det som står i centrum för Helmersons roman är inte terapeutisk Tiktok-andlighet, eller något så vagt och välmenande som ”det existentiella samtalet”. Det är snarare religion i sin mest brokiga och säregna form: rökelse och rosenkransar, martyrer och Maria-statyer, eukaristin, biktbås, helgon och nunnor.

Man kan dock undra om romanens två genrer, katolsk samtidsroman och sci-fi dystopi, verkligen gifter sig med varandra. Den katolska romanen är ett slags själens laboratorium, som på ett så precist sätt som möjligt försöker blottlägga de existentiella villkoren för mötet mellan Gud och människa. Det är på allvar – på liv och död. Den dystopiska framtidsromanen, å sin sida, följer helt andra spelregler. Målet är inte att måla fram en värld på ett trovärdigt sätt, utan att vara profetisk. Genom att skruva upp tendenser i samtiden utgör dystopin en varning till dagens läsare. Den vassa och stundtals skämtsamma udden i karaktär- och samhällsskildringarna i Helmersons bok närmar sig satiren.

Trots detta lyckas Lågan i grottan skapa en gripande och tankeväckande berättelse. Hur profetisk samhällskritiken är kommer visa sig med tiden. Under tiden, däremot, inbjuder Helmersons roman att reflektera över hur den kristna kallelsen kommer i konflikt med den politiska makten även i dag. Denna uppgift lämnas som en övning för läsaren.

--

Erik Helmerson är ledarskribent på Dagen. Därför recenseras boken av Lapo Lappin, medarbetare på Expressens kultursida.

Påven besöker Afrika – kontinenten där Katolska kyrkan växer som mest