Strävan efter kyrkans enhet inte får förväxlas med strävan efter renhet

För ett levande församlingsliv

• Redaktörer: Karin Borg, Samuel Gabrielsäther, Angelica Grön, Viktor Joelsson.
• Förlag: Artos
• Genre: Teologi

I höstas tog en grupp präststudenter initiativ till en evangelisk-katolsk samling i Uppsala – och förvånades av det stora intresset. Nu har föredragen därifrån getts ut i bokform. Prästen Tobias uppskattar att den ställer obekväma frågor till de redan invigda. 

Det är alltid svårt att recensera antologier, särskilt sådana som För ett levande församlingsliv, vilken består av en samling föredrag skrivna för att förmedlas i den helhet som en konferens utgör. Jag hade rejäl FOMO (Fear of Missing out) för att jag inte kunde delta på ”En evangelisk-katolsk samling” i Uppsala förra året. Jag var inte ensam; de unga initiativtagarna blev överraskade över intresset och trots att de bytte till stora lokaler fick de upprätta en reservlista.

Så för transparensens skull är det värt att nämna att jag redan är ”ombord” på den grundläggande premissen. Dessutom inser jag under läsningen att jag också har glädjen att kalla två av skribenterna för mina vänner, vilket förstås medför risken att jag blir onödigt petig eller alldeles för förlåtande, jämfört med texter från främlingar. 

Så nu vet ni – korten är på bordet, nu kör vi.

Begreppet evangelisk-katolsk kan kännas ovant, men är inget nytt påfund. Det försöker fånga att Svenska kyrkan är en del av den katolska, allmänneliga kyrka som står på apostlarnas grund och i samklang med det gemensamma vittnesbördet genom tiderna. Förespråkarna för begreppet menar att på samma sätt som man kan tala om en romersk-katolsk kyrka, så kan man tala om en evangelisk-katolsk. Förenklat betyder det att den västliga kyrkan på 1500-talet delas i en gren som tar sitt avstamp i den augsburgska bekännelsen (en av Svenska kyrkans bekännelser) och den romersk-katolska som tar sin grund i konciliet i Trento.

Det finns mycket man kan brottas med i detta, men det här är på inga sätt en argumenterande bok. De som väntar sig brottningsmatcher om vad den apostoliska successionen egentligen består i, eller hur ekumeniska skav ska kunna lösas, kommer att bli besvikna. Man bör närma sig boken just som ett försök att låta det som hände i Uppsala få leva kvar och inspirera till fortsatt utforskande.

Evangelisk-katolsk konferens lockar många till Uppsala

Det är något vackert i att det ges ut böcker som bygger på sammanhang och gemenskaper snarare än enskilda tänkare. Det blir mer avstamp i levd verklighet än i smarta tankar. Vi som inte var med på konferensen får erfara något av det sammanhang som tog form de där dagarna. Just det där med något som blir konkret är en outtalad röd tråd genom en bok som är överraskande spretig trots sitt lilla omfång.

Skribenterna närmar sig frågan om evangelisk-katolsk identitet på helt olika sätt. Vissa tar tjuren vid hornen (som Carl Sjösvärd Birger och Lars Adolfssons texter), brottas med begreppet och försöker ge en historisk översikt. Andra (som Emma Audas och Carl Stattins) bryr sig inte nämnvärt om att vägleda läsaren i hur deras bidrag passar in i samtalet. Men genom att de har fogats samman inom dessa pärmar, utgör dessa ett gott exemplet på hur en evangelisk-katolsk längtan inte är något ”udda”. De gemensamma drag, centrala praktiker och djupa källor dessa öser ur är just sådant som tillhör hela kyrkan, även om det kan ta sig olika uttryck. Här konkretiseras vad det innebär att, så att säga, gräva där man står.

Jag värdesätter hur boken helt undviker att rikta udden mot eventuella brister i vår egen eller vår nästas kyrka, eller mot dem som skulle kunna anses vara motståndare till denna strävan; de som tänker att vara luthersk i svenskkyrklig mening måste innebära att ta avstånd från sådant som känns allt för romersk-katolsk, även om det kanske ”bara” är allmänkyrkligt. På några ställen uttrycks i stället lite obekväma tankar och utmaningar till präster som längtar efter en rik liturgi. Inte minst genom uppmaningen att inte låta kärleken till estetiken komma i vägen för de faktiska gudstjänstfirande gemenskaperna man är satt att tjäna. Boken utgör så en frisk fläkt i de rum som haft liknande fokus som denna samling, där en bitter lukt ofta satt sig i de liturgiska kläderna eftersom man definierat sin identitet utifrån att ”vi inte är som de där …”.

Läsningen väcker tanken på att strävan efter kyrkans enhet inte får förväxlas med strävan efter renhet. Den rena kyrkan existerar endast som en from idé, och idéer mättar varken tomma magar eller tröstar oss som är fattiga i anden. Vi behöver det konkreta bordet där bröd bryts och gemenskap byggs. Den bristfälliga kyrkan utgör trots allt ändå en Kropp, så konkret att den till och med går att krama. Uppgiften är, som biskop Karin Johannesson sammanfattar det, inte att spana efter gränserna utan efter guldet. Att i mötet med andra våga fråga: ”Hur är Kristus närvarande här?”

Jag hoppas boken får spridning och samtalas om i prästkollegier och arbetslag. Själv ska jag gå och göra en av de övningar som ges ”till liturgiälskare”. Vilken det är, är jag dock inte ödmjuk nog att avslöja. Märkligt ändå hur träffsäker författaren lyckas vara, det är nästan som att hon känner mig …

”Kristen mystik är inget elitprojekt”