Debatt

Olof Djurfeldt: Märklig bild av tungomålstal i Illustrerad Vetenskap

Vad är tungomålstal? På den frågan ger tidningen Illustrerad Vetenskap (7/2000) ett svar som känns lite märkligt för oss pingstvänner. Tungotal hörs ju ofta i våra möten, och för många av oss är tungotal ett självklart inslag i den privata bönen. Så här skriver tidningen: ”Tungomålstalande uppstår, när människor i samband med de religiösa ritualerna uppnår en sorts trans, som får dem att utstöta märkliga ljud – de talar ’med tungor’. Fenomenet är känt sedan forntiden och förekommer i en rad olika kulturer än i dag. Studier har visat att tungomålstal överallt är likartat och i det närmaste indelat i takter – precis som musik. Ofta rör det sig om ljud, som den talande inte använder i sitt språk till vardags”.Det skulle vara intressant att veta mer om de studier tidningen hänvisar till. Äkta tungotal förutsätter, enligt det här resonemanget, att den talade är i trans. Vi får nämligen också reda på att det bland pingstvännerna är så att ”en person som är extra bra på att tala i tungor (får) en särskild plats i församlingen. Därför förekommer det att vissa tungomålstalande människor låtsas att de talar med tungor i stället för att invänta att den rätta transen infinner sig”.Man undrar förstås vem som kan avgöra de innersta motiven hos dem som talar i tungor. Låt mig bara framhålla att vi pingstvänner inte ”utstöta märkliga ljud”. Inte heller tycks det stämma med bibliskt tungotal. I stället står det i Apg 2:4 om människor som fylldes av den helige Ande och ”började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem” – ord som dessutom förstods av den mångspråkkunniga publiken. Det var inte ett tvångsmässigt beteende i ett omedvetet tillstånd. I Paulus undervisning får vi samma bild: Tungotalarna var ansvariga för att använda sin gåva på ett sunt sätt i församlingen. Framför allt skulle allt tungotal i den offentliga gudstjänsten uttydas, så att alla kunde förstå.Självklart är detta en företeelse som har väckt mycket undran. Om någon talar ett främmande språk som sedan förstås av någon som lyssnar, så är detta ett Guds tecken. Men varför ska en bedjare tala ord som han inte själv begriper? Paulus svarar i Första Korintierbrevet 14:2-4 att bedjaren ”i sin ande talar hemligheter”. Det kanske kan uttryckas så att hans innersta står i djupkontakt med Gud. Många kan också vittna om att Paulus har rätt då han säger att den tungotalande ”bygger upp sig själv”(vers 4).Under 1900-talets andra hälft var det många kristna i de äldre kyrkorna, många av dem högt utbildade, som upptäckte att Paulus hade rätt och därmed också uppvärderade pingstvännernas andliga erfarenhet. Genom tungotalet fick de ett ”bönespråk” som uttryckte det outsägliga. Samtidigt fann de nya och fräscha ord för tron på sitt eget språk. Journalisten John Sherrill berättade om sin personliga andliga upptäcktsresa i boken Tala med andra tungor(Gummessons).

Fler artiklar för dig