I senvintras överlämnades Bibel 2000 officiellt till kulturministern. Nu i dagarna öppnas det europeiska språkåret. Bägge händelserna ger ny aktualitet åt översättningen till svenska.Bibelkommissionens arbete har redan dragit på sig en del frågetecken. Jag dristar mig att sätta ännu några, vad gäller gudsordets skriftliga form. Teologi vet jag ingenting om, men kanske en smula om vårt modersmål.Visst var åtskilligt i 1917 års bibel jolmigt och förnumstigt. Men på några punkter strävade den redligt efter att hålla stilen fri från det skrivbordsmässiga. Hjälpverbet ”har” utelämnades aldrig i bisats. Nu är den grundsatsen tyvärr övergiven. Enbart i Nya testamentet finns ett femtiotal ställen med denna uteslutning, till exempel ”liksom allt jag sagt er varit sant” (2 Kor 7:14).En annan stilfråga är valet mellan det folkliga ”också” och det mer salongsmässiga ”även”. I hela den gamla Bibeln fanns inte ett enda ”även”. Nu möter man det på tjogtals ställen. Likaledes har ”dess” i förbindelse med komparativ (till exempel dess mindre) blivit ”desto”, halvtyskt och kanslispråkligt så det osar.Så har vi synonymerna ”ansikte” och ”anlete”. Ansikte brukas ju mest. Anlete är mindre vardagligt, dock inte högtidligare än att vi mycket väl kan tala om anletsdrag utan att det tar emot. Eftersom översättarna har fått direktivet att ”använda svenska språkets alla resurser”, kunde man vänta att få möta anlete här och var i den heliga Skrift, åtminstone i rent sakrala sammanhang. Men ordet förekommer, så vitt jag kan se, bara en gång, i frasen ”i ditt anletes svett” (1 Mos 1:19). Icke ens Gud får ha ett anlete! Läs Välsignelsen (4 Mos 6:25)! Att denna fasansfulla stilgroda fanns redan i 1917-bibeln är verkligen ingen ursäkt.Främmande för episk framställning är den absoluta komparativen, det insåg männen bakom äldre översättningar. Så här hette det: ”En man... for utrikes en lång tid” (Luk 20:9). Nu får det inte vara så enkelt mer, det heter: ”En man... for bort på en längre resa”. Längre resor hör hemma i ett statligt kommittébetänkande.Lika fjärran från den bibliska tonen förefaller mig de ledsamma verb som ändas på ”-era”. I 1917-bibeln var de sällsynta. Nu kryllar det av dem: informera, diskutera, rapportera, konstatera, reparera, rekognosera... De har tycke av plastsvenska, teknokratprosa, bruksanvisningsspråk.Också ren gallimatias har drabbat Skriften i dess senaste version. ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd” (Rom 14:4). På något bättre svenska heter det: inte för ”intet”.Slutligen kan man sörja över allt det som har försvunnit ur Bibeln, stort och smått. Till det stora hör konjunktiver i tusental. Till det lilla – men inte oviktiga – hör apostroferna. Eller är det likgiltigt om en man kallas Hanna, Juda, Tobia, eller om han får heta Hannas, Judas, Tobias? När namnen står i genitiv kan vi bara gissa oss till vem som menas.Då bibelkommittén lät marknadsföra sitt verk fick allmänheten veta att de till sin hjälp hade haft ”några av landets främsta stilister”. Med tanke på resultatet måste jag säga: Så mycket värre.Från grekisktimmarna i gymnasiet, då vi läste stycken ur Nya testamentet, minns jag lärarens påpekande att grundtexten stilistiskt sett är torftig. I så måtto fyller måhända Bibel 2000 kravet på trohet. Men NT är ju bara en del, den mindre delen, av gudsordet: Varför har den språkliga tilltufsningen fått gå ut över hela verket?En näraliggande fråga gäller versättningskostnaden, 70 miljoner kronor. Vasabibeln, pionjärarbetet från 1541, länge ansedd som ett litterärt mästerverk, kostade förhållandevis långt mindre: för den betalades omkring 60 mark, motsvarande priset för tolv tunnor råg eller årslönen för lika många drängar. Plats för jämförelser!
