Efter en vansinnesfärd i den trehjuliga taxin var jag tillbaka vid hotellet i Mount Lavinia. Klockan var nästan halv sex och om någon timma skulle solen försvinna ner vid horisonten.Det hade gått fyra timmar sedan telefonsamtalet från Sverige med bud om att mamma hade dött. Vänliga och hjälpsamma människor ordnade så att jag kunde flyga hem redan samma kväll.Jag kände ett stort behov av att få vara för mig själv och sökte mig ner till stranden vid Indiska Oceanen. Mitt i vimlet av badande ungdomar och spatserande turister fann jag plats för min sorg.Plötslig överväldigades jag av det oerhörda. Jag insåg att jag var tillbaka på den strand där jag hade lekt och badat många gånger som barn. Hit hade vi rest för att bada – och ”koppla av” – som mamma och pappa brukade säga.Några kilometer längre upp, där den långa stranden tog slut, kunde jag se Colombos hamninlopp. Där hade mina föräldrar anlänt som missionärer för snart 45 år sedan. Avslutningen av deras långa båtfärd runt Afrika blev dramatisk. Några timmar efter ankomsten, föddes jag och det sägs att det höll på att kosta mamma livet.”Var kommer du ifrån, vilket land?” En snäckförsäljare hade satt sig bredvid mig. Vanligtvis ett irritationsmoment för västerländska turister. Men den här gången kändes det inte så. ”Sverige”, svarade jag. ”Ah, Sverige – där har jag varit.” Han lät inte särskilt trovärdig, så jag ställde mina kontrollfrågor, undrade var någonstans i Sverige. ”Jönköping, Göteborg, Liseberg.” Och så var samtalet igång.”Jag har bott i ditt land i nästan 20 år”, sa jag – efter en stund. Nu var det hans tur att vara misstänksam. ”Var nånstans”, undrade han. ”De allra flesta åren bodde jag och min familj i Kandy”, svarade jag.Jag fortsatte att berätta för honom: ”Och nu sitter jag här och tänker på min mor. Har fått reda på att hon dog i morse och i kväll flyger jag hem för att vara tillsammans med min familj”. Jag märkte hur min berättelse tog tag i honom. Han ställde undan sin låda med snäckor, tog varsamt min hand och sa: ”Vad ledsen jag blir. I kväll ska jag offra några blommor till din mammas minne”. Så harklade han sig, tittade uppåt och fortsatte: ”Jag är muslim, vet inte riktigt hur man säger detta på engelska. Men jag vet – din mamma är på ett bättre ställe nu.”Min upplevelse från stranden på Sri Lanka kommer jag att bära med mig som ett heligt minne. På något vis hade en cirkel slutits för mig. Jag berättade om mitt samtal med snäckförsäljaren för några vänner. ”Det kanske var en ängel”, sa någon spontant. Ja, kanske var det så. En ängel som glömde bort sina snäckor för en stund.I stället för en rik turist, hade han upptäckt någon som behövde tröst i sin sorg.
