Den intensiva debatten om islam har rest många viktiga frågor – och skymt andra! En sådan skymd fråga gäller friheten i islam. Varför är det så att länder präglade av islam saknar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och religionsfrihet? Finns det en koppling mellan innehållet i muslimsk tro och situationen i muslimska länder?Innan vi försöker besvara den frågan behöver vi göra några viktiga markeringar.För det första kan man inte bedöma en religion utifrån handlingar utförda av enskilda bekännare av den religionen. Det behöver ju inte finnas någon koppling mellan en människas handlingar och den religion hon identifierar sig med. Som kristen accepterar jag inte att min tro utvärderas utifrån terrorhandlingar på Nordirland eller utifrån galningar som i Jesu namn skjuter abortläkare i USA. Därför förstår jag fullt ut de muslimer som upprörs när deras religion avfärdas utifrån Usama bin Ladins terroraktioner.För det andra är det viktigt att framhålla att islam, i likhet med andra religioner, innehåller ett mångskiftande myller av tolkningar och tillämpningar och därför inte framträder som ett enhetligt fenomen.Men när detta är sagt kvarstår ändå en grundläggande fråga: Finns det ett samband mellan idéer i islam och det förtryck som råder i samhällen där islam har stort inflytande?Som jag ser det är relationen mellan religion och stat – relationen kyrka och stat för att använda den kristna terminologin – ett avgörande område att belysa om vi vill förstå den ofrihet som följt i islams spår. I islam skiljs inte religion och stat åt, eftersom religionen till sitt väsen definieras som en samhällsordning.Denna enhet mellan religionen och staten går tillbaka till profeten Muhammed själv. Han var under sin livstid inte bara profet utan också politisk och militär ledare. Den nya tro han förkunnade gjorde anspråk på att vara en heltäckande samhällsordning från Gud – som Muhammed införde med vapenmaktens hjälp. Under sin livstid intog Muhammed stora landområden där han införde den nya tron och därmed en ny samhällsordning. När han dog gjorde han det som härskare över ett enat Arabien. Att islam på detta sätt utbreddes med svärdets hjälp är ett karakteristiskt drag i Muhammeds roll som religionsstiftare. Samma sak skedde också efter Muhammed, under de fyra efterföljande kaliferna. Egypten, Irak, Syrien, Palestina, Nordafrika med flera länder erövrades, och den nya samhällsordningen etablerades under tvång.Denna sammanblandning av religionen och staten leder till att förtryck och ofrihet i islam får en religiös legitimering. Tydligast kommer detta till uttryck i de strömningar som brukar kallas fundamentalistisk islam. Att denna strömning är så stark i islam beror bland annat på att de kan hänvisa till Muhammeds och de första kalifernas grundhållning. Det finns förvisso också andra strömningar inom islam, inte minst här i västvärlden, som accepterar en separation mellan religion och stat. Men det är inte en hållning inspirerad av islam, utan främst av mötet med västerlandet.Som jag ser det är detta ett av islams grundproblem. I den egna trons rötter finns en sammanblandning mellan religionen och staten, en uttalad definition av islam som samhällsordning och en ursprunglig missionshistoria byggd på vapenmakt. Detta är en viktig orsak till ofriheten i muslimskt präglade länder.Men är det inte att kasta sten i glashus att som kristen påpeka sammanblandningen mellan kyrka och stat? Det, om något, är väl kännetecknande för den kristna kyrkans historia?! Ja, med sorg måste vi erkänna det. Från 300-talet och framåt infördes kristen tro gradvis som statsreligion i romarriket och blev statsbärande under många århundraden framöver – med många tragiska skeenden som följd. Korståg, religionskrig och förtryck följde i statskyrkans spår. I vårt eget land har denna koppling mellan kyrka och stat sorgligt nog inte upphört förrän i vår egen tid, vilket är anledningen till att religionsfriheten är av så generande sent datum här.Ändå finns det en avgörande skillnad. Den kristna trons rötter är inte kejsar Konstantin. Under kristendomens tre första århundraden fanns en principiell åtskillnad mellan kyrka och stat, motiverad bland annat av Jesu egna ord: Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör. De första kristna stred inte med svärd, utan med Andens svärd som är Guds ord. I Jesu efterföljd predikades evangelium, och människor inbjöds att ta emot livet från Gud. Men evangelium måste tas emot i personlig tro och kan inte tvingas på någon människa. Det fanns därför hos de första kristna ingen tanke på en kristen statsbildning eller en militär revolution med kristna förtecken. Tvärtom respekterade de tidiga kristna uttryckligen den romerska staten i dess funktion som stat. Inte så att de okritiskt accepterade allt som skedde i statens namn (det fanns mycket de kritiserade) eller böjde sig för orättfärdiga krav från statens sida (som att tillbe kejsaren), men de hade inga planer på att införa kristen tro med tvång.I den kristna trons rötter – hos Jesus och apostlarna – finns alltså en grundläggande bejakelse av religionsfriheten. Jesus använde inte sin makt till att tvinga människor att följa honom. Han respekterade deras rätt att, tills vidare, ha fel! På samma sätt handlade apostlarna när de reste runt Medelhavet och startade kristna församlingar. De erövrade inte länder och städer, men de förvandlade människors liv med sitt budskap om Guds rike och den tillämpning det hade i tjänande och kärlek.Den kristna kyrkans senare problem beror på att man övergav denna del av Jesu och apostlarnas hållning och bejakade statskyrkotanken på bekostnad av religionsfriheten. Den kritik som med rätta drabbar den kristna kyrkans handlingar genom historien drabbar därför inte kristen tro i dess rötter eller Kristus själv – den drabbar hans efterföljare.I en alltmer globaliserad och pluralistisk värld måste frågan om relationen mellan religion och stat i islam åter lyftas fram. Det dominerande muslimska perspektivet i världen är på denna punkt djupt oroande. Så länge sammanblandningen mellan religion och stat fortgår i islam kommer också förtrycket och avsaknaden av religionsfrihet att bestå i muslimska länder.
