Med stigande förvåning och alltmer ökande känsla av overklighet, läste jag insändaren ”Petrus har passerat gränsen” i Nya Dagen 12 oktober. Visserligen kommenterar ”predikanter i pingströrelsen” flera artiklar, men fokus är ändå klart inställt på artikeln ”På gränsen” av Peter Johansson i Petrus 28 september. Jag började nästan undra om ”predikanter i pingströrelsen” och jag läst samma artikel, men så är tydligen fallet.Det som framför allt skapar känslan av overklighet är de mycket grova fördömanden, på gränsen till kränkning av artikelförfattaren, som förekommer. Visst tycker jag att man ska kunna diskutera artikeln ur flera synvinklar, men att tillvita artikelförfattaren att vara förförisk, komma med sminkad avfällighet, sprida mörker och förruttnelse och komma med förtäckt försvar för lusta anser jag passerar gränsen för argumentation i kristen anda.Omdömet att Petrusartiklarna inte tar ställning i moralfrågorna tycker jag sällsynt illa passar in på Peter Johanssons artikel. Visserligen uttrycker sig Johansson försiktigt och talar om ”försök till gränsdragning”, men gränsdragningen är ju ändå tydlig när han säger ”Se till att du inte dras med av omoraliska skildringar, utan styr fantasin och längtan till det rena”, samt ”Om Herren uppmanat oss att be ’Inled oss icke i frestelse’ kanske vi borde göra vårt bästa för att inte heller låta oss inledas i frestelser?”Man kan naturligtvis tycka att det är mycket resonemang och ganska få slutsatser. Men man måste börja med att ta mycket sand och grus i pannan för att kunna vaska fram ett enda litet guldkorn.Det kan knappast vara själva budskapet som upprör ”predikanter i pingströrelsen”. Det verkar i stället mer vara sättet att nå fram till konklusionerna som irriterar. Det verkar vara Johanssons djärva sätt att vrida och vända på argumenten som upplevs felaktigt, och troligtvis också de bilder som illustrerar artikeln. Visst kan bilderna verka provocerande, främst om man bara bläddrar i tidningen utan att läsa artikeln. Ändå måste bilderna finnas med i artikeln för att resonemanget ska bli tydligt och förståeligt.Djupast sett handlar angreppet på artikeln i Petrus om något mer än synen på pornografi. Det handlar om ledarskap. ”Predikanter i pingströrelsen” verkar förespråka ett ledarskap där man uppifrån ger medlemmarna argument och motargument. Petrusartikeln visar på ett motsatt förhållningssätt. Där försöker vägledaren vara en medvandrare i den labyrint av irrgångar, återvändsgränder och möjliga vägar som verkligheten består av.Visst kan det vara enkelt, och till och med snabbt leda till ”målet”, att ta ställning i moralfrågor åt andra, men jag tror inte att det leder till att man kan behålla fokusering på målet. Att i stället arbeta för att integrera önskvärda moraluppfattningar med människors personlighet, så att den blir en del av deras identitet, tar tid och är ofta ytterst mödosamt. Ja, egentligen är det väl fråga om en annan, i varje fall en djupare, målsättning. Det har aldrig gått, och kommer aldrig att gå, att hjälpa människor till identitetsförändring och fördjupning av livet genom att ge argument åt människor, som man betraktar som omyndiga. Man måste först genom hela sin attityd visa att man betraktar sina medmänniskor som myndiga. Sedan måste man bli en medvandrare i sökandet efter svaret på livsfrågorna, men med en tydlig fokusering på att harmonisera sitt liv med Guds Ord.n n Två bilder framträder för mig när jag jämför resultatet av det ledarskap ”predikanter i pingströrelsen” verkar företräda och det som Johanssons artikel representerar. Det skydd som kommer genom de förras ledarskap skulle jag vilja likna vid ett hårt men bräckligt skal, medan det sätt Johansson visar på skulle kunna liknas vid att utveckla ett andligt immunförsvar. Skalet ger ett totalskydd så länge det hårda, bräckliga skalet håller, men när det är genombrutet är skyddet i stället totalt borta. Immunförsvaret garanterar inte att det onda förhindras en viss framgång i ett inledningsskede, men det är tillräckligt starkt för att uthålligt nedkämpa det onda.Enklast skulle vi ju lösa problematiken omkring pornografin med att säga, att vi ska söka oss så nära Jesus som möjligt och hålla oss borta från allt vad sex heter. Vi skulle med andra ord acceptera den sexualfientlighet som kristendomen ofta anklagats stå för. Egentligen faller detta ju på sin egen orimlighet, eftersom vi då inte skulle kunna bilda familjer och vara med och fullfölja skaparens befallning att vara fruktsamma och föröka mänskligheten.n n Nu är ju sexualiteten en av Guds underbara gåvor, som vi fått att förvalta under djupaste ansvar. För att sexualiteten ska fungera, anser jag att den måste innehålla både lekfullhet, drömmar och fantasier, men naturligtvis rena sådana. Därför måste vi våga diskutera detta för att nå fram till ett hållbart moraliskt ställningstagande, i annat fall sviker vi vårt förvaltarskap. Att enkelt stämpla alla drömmar och fantasier som omoraliska kan innebära att vi ”kastar ut barnet med badvattnet”. Den rena, varma sexualiteten följer med när vi kastar ut pornografins grumliga vatten.Johanssons artikel syftar ju till att vi ska undvika detta, och därför anser jag att den, tvärtemot vad de kritiska insändarskribenterna anser, verkligen är lämplig att ha som grund för samtal med ungdomar. (Den behöver säkert anpassas till den speciella situationen.)Ungdomar lever i en omvärld där man bombarderas av perverterad sexualitet. Då behöver de mer än ett skal. Det kommer snart att krackelera. De behöver ett andligt immunförsvar förankrat i en sann kristen identitet. Det skapar vi inte genom att ge dem moraliska argument ”von oben”, utan genom att som en sann Kristi stridsman slita ont i vårt ödmjuka medvandrande och tydliga ledarskap.
