Möjligen var det ett helt liv han ville ha betalt för, Percy Barnevik. Han vill ha ersättning för att han aldrig hann skaffa sig ett liv, ett riktigt liv. Det enda liv han levde var sitt jobbliv.I porträtt, tecknade i artiklar och böcker, inte sällan av idolkaraktär, kan man läsa att Percy Barnevik aldrig hade mobilen avstängd, inte ens under de futtiga två veckor han varje sommar tog semester och seglade med frun och barnen. Han var ständigt på resande fot och han umgicks med sina barn i bilen när han blev körd till Arlanda.Barnevik beskrivs av någon som ett ”kärnkraftverk”, fullkomligt vibrerande av energi. Den vibrerande energin och kraften använde han för att föra Sverige ut i världen. När indignationen över miljarden i pensionsavtal lagt sig, kommer man att kunna säga det igen – Percy Barnevik var en nydanande näringslivsgigant. Han startade fusionshysterin och globaliseringsprocessen innan de yngsta av medlemmarna i Attac ens var födda. Han var strateg och skapade, när han stod på toppen, miljardvärden för sina uppdragsgivare och för Sverige.Men han har förmodligen aldrig hunnit med att göra något annat. Han har aldrig hunnit göra det där som man gör när man inte arbetar. Vara hemma från jobbet och spela fia med en sjuk sjuåring. Tala i två timmar i telefonen med en bästa kompis. Ligga i sängen och sträckläsa en väldigt bra roman. Åka på en romantisk försoningsweekend med äkta hälften efter två veckors intensivt grälande.Ska man, som Percy Barnevik gjort, fullständigt erövra företagsvärlden finns det inte utrymme för några mellanrum. Tiden räcker inte till. Och de stunder som uppstår mellan ett möte på en kontinent och ett möte på en annan kontinent ägnas åt Financial Times eller åt att beta av den senaste bunten arbetspapper.Det är inget liv. I varje fall inget liv som de flesta skulle vilja ha. Att ägna all sin vakna tid åt affärer och företagsutveckling är att reducera sitt liv. Det är att ta bort nästan allt det som de flesta människor, den dag de ska summera sina liv, kommer att minnas som själva poängen med tillvaron. Det man levde för.Handen på hjärtat, vem vill byta? En miljard mot att alla stunder av mellanrum aldrig skulle ha ägt rum. Barnen skulle vara några som man visste namnen på. Den rynkiga personen man möter i dörren – någon som man en gång i ett förflutet kände och gifte sig med. Eller som en annan näringslivsgigant, Claes Dahlbäck, sa en gång under en ovanligt självutlämnande sejour på en presskonferens: Jag gick ut genom dörren till jobbet och när jag kom hem igen var barnen stora och utflyttade.Så varför inte? En miljard kanske inte är ett överpris utan en rimlig betalning för det liv som han har plöjt ned i Wallenbergarnas imperium.
