Långsamt håller en myt på att ta form.
En politiker som vill ha framgång måste till varje pris visa sig i tv och andra genomslagskraftiga medier, alldeles oavsett sammanhang. Den som säger nej till flams- och lekprogram säger därmed nej till uppåtgående opinionssiffror.Som bevis anförs Göran Perssons och socialdemokraternas lyft. När partiledaren tvättade av sig buffelstämpeln genom att visa sig solig och gullig i diverse tv-program med höga tittarsiffror, då blev han också populär. Och statsministerns framgångar i opinionsmätningarna sammanfaller med partiets. Inför valrörelsen är nu utgångsläget det bästa tänkbara. Inte underligt att Göran Persson tar sig en svängom med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra i SVT1.
Mycket troligt har medverkan
i populära sammanhang hjälpt statsministern att tona ned bilden av ett kommunalråd med hårda nypor som av misstag hamnat i politikens finrum. Men en partiledare, eller ett parti, kan inte bygga långsiktig framgång på så lös grund. Uppmärksamhet är inte allt. Den som tror att väljarna inte bryr sig om vad de uppmärksammar underskattar dem.För Göran Perssons del har säkert rollen som EU-ordförande och som samlande nationell gestalt efter den omskakande terrorattacken mot USA den 11 september, då det politiska handlaget varit centralt, betytt mer än privata konster i tv-rutan. Och partiets framgångar har kommit med en rörelse mot mitten, där de flesta väljarna finns.
Åsa Domeij säger nej till den ledande rollen
inom miljöpartiet med hänvisning till att hon inte vill visa upp sitt privatliv i medierna. Eller, som en annan ledande miljöpartist formulerat saken, hon vill inte dansa med kossor. Och det kan man ju förstå.Nu är kanske inte kossan Doris intervju med Göran Persson – och deras svängom i tv-rutan – något bra exempel på ytligt flams och trams. Det handlade om en intervju om makt och politik, gjord ur ett barnperspektiv. De pedagogiska greppen behöver ingen skämmas för.
Men förvisso finns ett tryck på
ledande politiker att göra uppmärksamheten till ett självändamål och ställa upp i mediala jippon utan politisk tyngd. När Lars Leijonborg i tv-programmet Silikon lät sig intervjuas om huruvida han rakar sina intimare kroppsdelar, så vek han undan för det trycket. När Carl Bildt med buller och bång reste sig från stolen i radiostudion när utfrågaren ville ha hans synpunkter på analsex, så stod han emot det trycket. Vann Lars Leijonborg i popularitet på att anpassa sig? Nej. Förlorade Carl Bildt på att vägra? Nej.Med Åsa Domeijs nej har miljöpartiets chanser i valet förmodligen devalverats betydligt. Det är i första hand miljöpartiets problem, och i någon mån Åsa Domeijs. Men hon kunde ha gjort politiken en tjänst genom att bli partiets ledande språkrör och säga ja till medverkan i sammanhang med politisk substans och vägra att dansa med kossor, om nu uttrycket får användas som samlingsnamn på mer spektakulära mediejippon.Chanserna är mycket goda att en klar markering på denna punkt givit språkröret – och därmed partiet – viktiga poäng. Och dessutom hjälpt till att bekämpa mytbildningen att den som dansar med kossor i stället för att samtala med folk om politiska ting tjänar på det. Det är trots allt så att övertygelse och äkta engagemang väger tyngre än cirkuskonster. Om det inte varit så hade Ny demokrati suttit i Rosenbad i dag.
