Jan-Åke Alvarsson skriver i Nya Dagen den 12 april om behovet av en ny förkunnelse. Jag håller med om att kontakten med andra kristna, speciellt i en annan kulturell kontext, är berikande och säkert nyttig. Det som jag däremot reagerar på är påståendet att ”seklers förkunnelse om synd (och arvsynd ) i kombination med bondesamhällets jantelag grundade ett behov av syndabefrielse.” Jan-Åke Alvarsson kan väl inte på fullt allvar mena att behovet av befrielse från synd är skapat av våra kulturella betingelser. Enligt min bibel så är det på grund av människans syndafall som vi har behov av befrielse från synd.Synden hindrar gemenskapen med Gud, inte därför att människan är medveten om sin synd utan därför att Gud inte tolererar synd. Befrielsen från synd är nödvändig för att en gudsrelation ska kunna upprättas.Unga människor känner skam när de blir ertappade, avslöjade eller upptäckta, men innan dess känner de ingen skuld. Problemet är ju att det inte är skammen som skiljer mig från Gud (från hans sida sett) utan synden – olydnaden emot Gud. Om man nu fokuserar på skam, olustkänslor och dylikt kommer man inte åt det som stör gudsrelationen, utan man bearbetar själsliga yttringar (vilket i och för sig kan behövas).Paulus säger ju att genom lagen kommer kännedom om synden. Gamla förkunnare sa att ”lagen driver till Kristus.” Kanske är det i stället så att vi behöver en förkunnelse som ger människor en kunskap om vad som skiljer dem från Gud. Den väckelse i modern tid som gett mest nya kyrkobesökare är väckelsen i Pensacola, USA, där man varje vecka förkunnar om synd, omvändelse och nåd till befrielse.Jag håller med om att årtionden av sekularisering i grunden förändrat det svenska samhället. Men att detta i kombination med en tydlig urbanisering av vår kultur skulle få behovet av förlåtelse och försoning att vittra sönder det tycker jag är obibliskt. Verkligheten bakom begrepp som synd, förlåtelse och försoning är inte skapade i en kulturell kontext utan objektiva verkligheter som utgör en konsekvens av syndafallet och Jesu offerdöd.Jan-Åke Alvarsson citerar 1 Kor 2:4–5. Läs gärna versarna 1 och 2 också: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” *Alvarsson citerar även Rom 1:16. Läs hela sammanhanget, versarna 1-16. Där står bland annat ”evangeliet om hans Son, som till mänsklig natur föddes av Davids släkt och som genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen ifrån de döda...Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hedafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull... Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.”Kraften i evangelium är ju att ”Människosonen har makt att förlåta synder”. Det är detta faktum som möjliggör gemenskapen med Gud. Det är också försoningsdöden som gör att Jesus kan sända Anden, och därmed kraften.Fotnot: Bibelcitaten är hämtade ur Folkbibeln.
