Nära 40 000 anställda inom sjukvården och omsorgen kommer i dag inte att gå till jobbet på grund av sjukskrivning. Och det var minst en månad sedan de senast var där. Under tiden hamnar allt fler i samma situation. Utvecklingen närmar sig gränsen för sammanbrott. Om den utgiftsökning, observera endast ökningen, som varje dag betalas ut som ersättning till sjuka och förtidspensionerade kunde omsättas till förbättringar av vård och äldreomsorg, skulle till exempel fem-tio nya gruppboenden för dementa eller psykiskt sjuka kunna öppna varje dag i vårt land.På landstingsförbundets kongress i Västerås i mitten av juni hade jag tillfälle att lyssna till statsminister Göran Persson. Under en tredjedel av sitt tal uppehöll han sig runt problemen med sjukskrivningar och behovet av rehabilitering. Som vanligt när Göran Persson talar var det kraftfullt och statsmannen lyste fram mellan raderna.Efter talet fick några av oss ombud på kongressen chans att ställa frågor. Jag tog den chansen. En av de två frågor jag hade var hur det kommer sig att ingen proposition har avlämnats från regeringen på Gerhard Larssons utredning ”Rehabilitering till arbete. En reform med individen i centrum” (SOU 2000:87). En utredning som blev klar för två år sedan. Om nu sjukskrivningarna är ett sådan allvarlig fråga som framgått av statsministerns tal, så borde man inte ”vila på hanen” utan se till att förelägga riksdagen en proposition som kan påbörja arbetet med att vända utvecklingen.Med förvåning noterade vi som deltog på kongressen att statsministern valde att gå förbi en av mina två frågor med tystnad. I princip alla andra frågor fick en kommentar och ibland till och med ett utförligt svar. Men frågan om varför regeringen inte tagit sig samman och förelagt riksdagen någon proposition, den frågan förblev obesvarad. Tystnaden från statsministern inför 400 deltagare i Västerås är mer talande än tusen ord.Det finns dock förslag för att hejda den negativa utvecklingen. Allt är inte nattsvart. Det förslag vi kristdemokrater för fram bygger på Gerhard Larssons utredning. En effektivare organisation och finansiering av rehabiliteringsarbetet via en ny försäkring, en rehabiliteringsförsäkring, bör införas. I vårt förslag avsätter vi totalt 6,75 miljarder kronor på tre år för att införa denna rehabiliteringsförsäkring. Tydlighet i ansvar skapas genom att det blir en försäkringsgivare i stället för fyra. Vi vill flytta tyngdpunkten från fyra likvärdiga offentliga sektorer (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör. En ny myndighet kallad Rehabiliteringsstyrelsen bör inrättas, som en egen resultatenhet inom Riksförsäkringsverket, RFV.Men det krävs också omedelbara åtgärder: Regeringen måste snabbt se till att rehabiliteringsarbetet på försäkringskassorna fungerar. I takt med att antalet sjukskrivningar ökat har kassorna tvingats prioritera utbetalningar av sjukpenning. Enligt utredaren Jan Rydh skulle en genomgång av 50 000 långtidssjuka kräva ett resurstillskott på 250 miljoner kronor. Det bör vara väl använda pengar. Riksförsäkringsverket bör dessutom få extra medel för att komma tillrätta med det prekära läge som kassornas egen personal befinner sig i, och för att bättre följa upp de som varit sjukskrivna mer än ett år.Regeringens agerande i fråga om finansiell samverkan mellan Försäkringskassan och kommuner och landsting, Finsam, är anmärkningsvärd. Först i höst avser man att lämna en proposition om detta, vilket enligt min mening avslöjar regeringens senfärdighet. Vårt förslag till ny organisation och ansvar för rehabilitering innehåller en lösning på samordningen av insatserna. Men för att den finansiella samordningen ska bli slagkraftig måste den nya organisationen finnas på plats.Det finns enkla, konkreta åtgärder i det vardagliga arbetet som behöver lyftas fram och ofta kan påbörjas omedelbart: Se till att de som är sjukskrivna behåller kontakten med sin arbetsplats. Hur många skulle inte ha lättare att återgå till jobbet om man till exempel blir erbjuden kontakt ett par dagar per vecka, så snart man orkar.Det är hög tid att vi formar vårt samhället utifrån en helhetssyn på människan. Arbete är för många en central del av livet, om än inte den mest betydelsefulla. Vi behöver också gemenskap i vardagen, meningsfulla sammanhang, tid till eftertanke, kärlek och värme. Ett aktivt rehabiliteringsarbete måste ta sin utgångspunkt i en sådan syn på varje enskild medarbetare.Anders Andersson
