Tre dagar innan Bill Clinton lämnade Vita huset fick han ett telefonsamtal från Yassir Arafat som ville uttrycka sin beundran för Clintons ledarskap. ”Du är en stor man,” förklarade han. ”Jag är ett kollosalt misslyckande, och det har jag dig att tacka för”, svarade Clinton bryskt.Newsweek rapporterade den 27 juni 2001 att Clinton själv återgav replikskiftet i Richard Holbrookes lägenhet på Manhattan. Den före detta FN-ambassadören och hans gäster kunde i nästan en timme lyssna på Clintons öppenhjärtliga beskrivning av vad som verkligen hade försiggått.Till mångas förvåning avslöjade Clinton att han egentligen aldrig väntade sig att åstadkomma ett permanent fredsavtal i Camp David. Misslyckandet var närmast oundvikligt. Han beskrev Arafat som en åldrande ledare som njöt av att betrakta sig själv som ett ständigt offer, fullständigt inkapabel att ta det avgörande steget. ”Han kunde gå till steg fem, men behövde gå till steg tio.” Clinton menade också att vad som till slut torpederade förhandlingarna inte var återstående skiljelinjer i östra Jerusalem, utan flyktingfrågan. Arafat vägrade att överhuvudtaget kompromissa om flyktingarna. Han krävde att samtliga flyktingar från 1948 och 1967 skulle få rätt att återvända.Dessa förhandlingar i Camp David har fortfarande betydelse, även om det formellt inte finns några bindningar till dem längre. Därför är det viktigt att reagera när det i analyser förekommer uppenbara bristfälligheter, som till exempel i Olle Svennings ledarkrönika den 13 juli i Aftonbladet. Den franske journalisten Charles Enderlins nyutkomna bok ”Le Reve brisé” (Den krossade drömmen) recenseras och åberopas där i syfte att misskreditera Ehud Barak och hela den israeliska delegationen.Där påstås bland annat att Barak bekämpat Oslo-avtalet. Till yttermera visso att palestinierna via Oslo-avtalet avstått från 78 procent av sitt land.Oslo-avtalet var inte något avtal i vanlig mening utan byggde på interimprinciper och på en tidtabell för fredsprocessen. Denna successiva process nådde det planerade slutdatumet redan i maj 1999. Avtalet kunde som bekant bara delvis implementeras.När Barak i dag kritiseras för att ha varit motståndare till Oslo handlar mycket om felaktiga föreställningar om bosättningspolitiken. Premiärminister Barak lät bygga 2 600 nya bostäder i redan existerande bosättningar enligt principen ”natural growth”. Det tillkom inga nya bosättningar. Tvärtom demonterades flera illegala direkt efter Baraks tillträde. Dessutom var den israeliska delegationen i Camp David beredd att utrymma de allra flesta.Det tristaste som anges är emellertid palestinsk reträtt från 78 procent land som sägs vara innebörden av Oslo-processen. Det skulle de facto innebära att Israel aldrig haft rätt att existera.Den ansedda tidningen Haaretz rapporterade den 21 juli om det förslag Clinton lade fram innan han åkte på G8-mötet i Okinawa. Så här såg det ut:
- Den självständiga palestinska staten bildas, med erkända gränser i avtal med Israel.
- Israeliskt tillbakadragande från 95 procent av Västbanken.
- Israelisk annektering av återstående 5 procent av Västbanken i utbyte mot annat motsvarande territorium, i dag under israelisk kontroll.
- Upprättandet av en landsväg mellan Västbanken och Gaza, samt väg från Betlehem till Ramallah med palestinsk kontroll så resande blir möjligt utan israelisk inblandning.
- Israelisk annektering av bosättningarna Maaleh Adumim och Givat Zeev nära Jerusalem, i utbyte mot arabiska områden i norra delarna av staden.
- Långtgående civil och administrativ autonomi för palestinierna i gamla staden i Jerusalem, liksom i omkringliggande områden i Östra Jerusalem som blir palestinsk huvudstad.
- Fri rörelse för israeler till återstående israeliska bosättningar.
- Religiös administration över alla heliga platser.
- En palestinsk armé vidmakthålls utan stridsflyg.
- Israelisk rätt att mobilisera trupp i Jordansänkan i händelse av militärt hot från öst.
- Israeliskt erkännande av "flykt-ingarnas lidande". Mottagande av tio tusentals palestinska flyktingar i Israel baserat på familjeåterföreningar. Samt skapandet av internationell fond för ekonomisk restitution.
Detta var Clintons förslag som Barak godtog trots att det innebar politisk kris i Israel och reträtt från tidigare israeliska ståndpunkter. David Levy, den israeliska utrikesministern, hoppade av delegation-en i protest och vägrade åka till Maryland. Shaspartiet med sjutton mandat i Knesset hade redan hoppat av Baraks regering tillsammans med flera andra partier.Även om bedömningarna skiljde sig åt beträffande hur mycket Baraks ställning undergrävdes av dessa avhopp, så är det inget tvivel om att Barak hade börjat blöda. Principen om ett enat Jerusalem hade övergivits till förmån för den palestinska huvudstaden, som skulle få fäste i Östra Jerusalem. Bortsett från hur vi betraktar förslagen så bör vi komma ihåg att besvikelsen bland medlarna var störst på grund av den passiva hållning som Arafat höll sig med. I själva verket presenterades inget palestinskt motförslag under hela perioden och irritationen var stor.Utsikterna för nya förhandlingar är i dag inte lovande. Jag utgår ifrån att det kommer dröja flera år innan liknande möjligheter som gavs i juli 2000 ges igen.
