Min artikel i Nya Dagen den 29 november har orsakat många reaktioner. Jag ber verkligen om ursäkt om något av det jag säger sårar någon eller river upp konflikter, det är inte min avsikt. Jag vill nu bara kortfattat kommentera några av de punkter som har förts fram i olika genmälen.De synpunkter jag för fram i artikeln har jag haft ända sedan slutet av åttiotalet, och då tog jag upp detta med Ulf Ekman vid flera tillfällen. När jag övervägde att gå med i Livets Ords pastorsorganisation i början av nittiotalet skrev jag ett brev till Ulf Ekman med ungefär samma innehåll som i min artikel. Jag ställde som ett villkor för att gå med i pastorsorganisationen att Livets Ord offentligt skulle gå tillrätta med dessa saker, annars kunde jag inte ansluta mig.En synpunkt som har kommit fram från personer inom trosrörelsen (bland annat i Marcus Nilssons inlägg) är att min analys är ganska korrekt, men att det pågår en utveckling inom Livets Ord där man tar itu med de missförhållanden som jag pekar på i min artikel. Det finns till exempel pastorer inom trosrörelsen som samlat ihop övriga pastorer i sin stad och bett om förlåtelse för felaktiga attityder till andra kristna i staden och där man visat på en mer ödmjuk inställning.Detta är en mycket positiv utveckling men som pastor i Stockholm har jag ännu inte sett att man i grunden har gjort upp med detta i Stockholm/Uppsala-regionen där de två stora församlingarna finns.En annan fråga som har kommit upp är varför man ska skriva en sådan artikel. Bror Spetz till exempel anser att jag inte har rätt att säga något negativt om Livets Ord. Ett stort steg framåt i våra relationer var att Ulf Ekman var inbjuden till Filadelfia Stockholm under hösten och vår missionsdirektor Lennarth Hambre medverkade under den konferensen. Mitt syfte med debattartikeln är att enheten inte ska bli ytlig utan att även svåra och känsliga frågor måste kunna samtalas om och bearbetas i en sådan process. Min artikel syftade till att ge underlag för sådana samtal.Bror Spetz säger i sitt genmäle att jag attackerar Ulf Ekman och ”kommer vid Herren Smorde”. Han anser att jag inte har rätt att uppträda som överåklagare mot Ulf Ekman, Livets Ord och trosrörelsen.Jag tycker att jag varken attackerar Ulf Ekman eller uppträder som överåklagare – jag beklagar verkligen djupt om det uppfattas på det sättet. Bibelordet som Spetz citerar handlar inte om att man inte får föra fram kritik mot kristna ledare, utan det handlar om Israels relationer till de hedniska grannfolken.Jag tycker att Bibeln ger en annan bild än vad Spetz för fram. I Gamla testamentet kunde en liten och oansenlig profet träda upp inför makten och kungen (även de kungar som var kallade och smorda av Gud) och föra fram en mycket tydlig kritik. I Nya testamentet ser vi exempel på tuffa debatter mellan olika kristna ledare, och Paulus gick ut med offentlig kritik mot aposteln Petrus, som vi fortfarande kan läsa om. Mycket av innehållen i breven handlar ju om de olika debatter som Paulus blev inblandad i, han kommenterade och försvarade sig, men han satte inte munkavle på andra.Jag vill bara ge några exempel från min egen erfarenhet inför den kluvenhet man kan känna inför Livets Ord. Vid det sista slutna pastorsmötet jag deltog i för cirka 10 år sedan raljerades över pingströrelsen, det var gamla mor som var trött och orkeslös. En känd predikant utnämndes som falsk profet utan att den berörda personen fick en chans att försvara sig, och en församling kallades för tjuvar för att man hade rekryterat medarbetare från Livets Ord. Den droppe som fick bägaren att rinna över för mig var när pastor Ekman i en predikan på Livets Ord 1993 kallade en grupp jag då var engagerad i för avfällingar. För mig blev det en stor besvikelse som medförde att jag distanserade mig från trosrörelsen. Jag tror att det också är nödvändigt att Livets Ord även kan lyssna på dessa negativa erfarenheter från människor som har varit med på olika sätt.Jag försöker i min artikel att analysera Livets Ords utveckling i Sverige under en 20-årsperiod. I de etablerade kyrkorna håller vi ständigt på med utvärderingar och självkritik – ofta gräver vi ner oss för mycket i detta. Inom Evangeliska Frikyrkan till exempel mäter vi exakt hur stor andel i de nya församlingarna som har kommit till tro och hur stor andel som har bytt församling. Vi är inte nöjda om en ny församling visar på för stor andel kristna som bara har bytt församling. Jag saknar den typen av analys inom trosrörelsens egna organ och tidningar. I viktiga regioner som Göteborg, Jönköping och Skåne har det gjorts ett antal försök att starta, lägga ned och återuppliva trosförsamlingar – med många brända människor som följd. Trots en massiv invandring av kristna till Uppsala har den församlingen knappast vuxit under de senaste tio åren. Södermalmskyrkan i Stockholm hade närmare 2 000 medlemmar under senare delen av åttiotalet och är i dag under 1 000. Alla kristna rörelser i Sverige kämpar med samma problem. Det är olyckligt att man i Livets Ords tidningar och andra organ odlar en framgångsmyt. Ett större mått av självinsikt när det gäller beskrivningen av de egna insatserna tror jag skulle underlätta enhetsarbetet. Jag tycker här att Marcus Nilsson ligger ganska nära min verklighetsbeskrivning.Ett annat problem som jag snuddar vid i min artikel är alla människor som har blivit brända, sårade och i vissa fall kränkta i sin relation med trosrörelsen. Det är ett problem i alla rörelser, men min bedömning är att det har varit ett ganska stort problem när det gäller den svenska trosrörelsen. Jag tycker att det är helt fel att tysta ned och sopa detta stora själavårdsproblem under mattan. Att ordna enhetskonferenser och inte nämna ett ord om detta känns inte ärligt. Ett helande kräver bland annat att vi för fram dessa frågor i ljuset.Till sist vill jag – som jag har gjort under all år – bara tacka Livets Ord för alla fantastiska insatser man gör när det gäller mission och utbildning. Jag vill också tacka Bror Spetz för hans uthålliga insats som pastor under många år i Stockholm.
