För den som tror att demokrati är en sorts asfalt som man lägger över ett sönderbombat land sedan en icke önskvärd diktator pulveriserats, beklagligtvis tillsammans med några hundratusen oskyldiga undersåtar, utgör kampen för Kubas demokratisering ett intressant studieobjekt.Just nu när hela världens intresse är riktat mot Irak och alla stirrar på Saddam Hussein genom tv-kamerornas linser händer spännande saker på Kuba, bland exilkubanerna i södra Florida och, för den delen, även i Rosenbad.På Kuba finns en växande demokratirörelse. Dess företrädare förkastar tanken på ett maktövertagande med våld. De eftersträvar en fredlig reformprocess där kubanerna får chansen att själva forma sina liv och sitt samhälle. Förlåtelse och försoning är viktiga nyckelord i dessa kretsar.Tidigare har den attityden inte bara förkastats utan direkt hånats inom stora och tongivande delar av den kubanska exilen i södra Florida. Ett par opinionsmätningar som gjordes i februari i år överraskar. Åtta av tio stöder nu en gradvis och fredlig förändring av Kubas politik. Sju av tio betraktar demokratiförespråkarna som är kvar på Kuba som en viktigare förändringsfaktor än de exilkubanska ledarna. Sex av tio instämmer i påståendet att förlåtelse och försoning utgör basen för en demokratisk process på Kuba.Vad ligger bakom det nya tonläget?Newsweek säger i en analyserande artikel att kubanska flyktingar som kom till Florida på 60-talet och 70-talet har en mycket mer militant inställning än de som kommit på senare tid. Tidskriften anger också händelserna kring Elian, sexåringen som strax före jul 1999 räddades ur vågorna utanför Floridas kust, som orsak till en förändrad policy hos viktiga exilkubanska organisationer. Militanta flyktingar försökte hysteriskt hindra Elian från att återvända till sin biologiske far i Havanna. Deras agerande väckte stark kritik bland moderata amerikaner och gav den kubanska kolonin dåligt rykte. Det fick ledarna för bland annat Cuban American National Foundation att byta kurs.Jag tror att den här förändringen av exilkubanernas inställning, och inte minst då viljan att samarbeta med de kvarvarande dissidenterna, kan avgöra Kubas framtid. Naturligtvis behövs också draghjälp från omvärlden. Här registrerar jag med glädje att Sveriges regering slutat sjunga lovsånger till Fidel Castros ära. I en frågestund i riksdagen den 23 januari förklarade biståndsminister Jan O Karlsson till och med att regeringen aktivt vill stödja demokratins krafter på Kuba. Tack för det!Mycket talar för att Kubas diktatur inom de närmaste årtiondena kommer att ersättas av demokrati. En demokrati som växer underifrån och bärs upp av vanliga människor som tror mer på förlåtelse och försoning än på bombmattor och asfaltläggare.
