I Nya Dagen den 1 april refererades en gudstjänst och där stod det: ”Det blev också mer lovsångsmusik, och Segertoner används inte en enda gång. De unga har präglat gudstjänsten.” Om det anses som ett plus för en gudstjänst att man inte sjunger ur Segertoner vet jag inte, inte heller om ungdom och historielöshet sammanfaller. På en bild kan man läsa en lovsångskör som inleds med orden: ”Du är värdig, du är helig, Ditt namn är upphöjt över alla namn.” Man använder inga skiljetecken och jag undrar om man vet vad man sjunger. Du är värdig – ordet är obegripligt. I svenskan måste ordet värdig nämligen ha ett tillägg. I Uppenbarelseboken, varifrån ordet är hämtat, står det: Du är värdig att ta emot härligheten. Du är värdig att ta emot boken, Du är värdig att ta emot makten.Granskar man lovsångskörer upptäcker man att författarna eller översättarna ofta slarvar med språket, att körerna ofta bygger på schabloner och sällan besjunger inkarnationen och treenigheten. Det som gav hetta och djup åt Psaltarens sånger saknas, nämligen människans bön och bekännelse, hennes nederlag och Guds upprättelse. I Psaltaren handlar det alltid om ett Jag och ett Du, precis som i huvuddelen av de andliga sångerna och visorna.Den gudstjänst som Nya Dagen berättade om ägde rum under fastetiden men knöt inte alls an till texterna om Jesu väg till korset. I en god kristen tradition har den delen av kyrkoåret präglats av bibeltexter och sånger, som fördjupar vår kunskap om inkarnationen, Gud med oss även i lidande, och som ger den nödvändiga bakgrunden till påsken. Här finns det bibliska sammanhanget, som utgör grunden för lovsång. För övrigt tror jag att David skulle känna sig mycket vilsen om han kom in i ett lovsångsmöte, och han skulle fråga: ”Varför sjunger man inte mina psalmer i dess helhet, det som judarna och den kristna kyrkan har gjort och gör?” Genom att inte uppleva kyrkoåret med dess bibeltexter och sånger medverkar vi till sekulariseringen.Vi som är äldre har en uppgift att föra traditionen över till nya generationer. Christian Braw uttrycker det i Petrus 17 april: ”Man behöver ständigt lyssna till andra, inte bara nu levande utan till hela den mänskliga erfarenhetens och kunskapens tradition. I kristna sammanhang är detta en aspekt av det vi kallar apostolisk succession. Vi behöver den kristna trons traditioner, vi behöver låta oss frågas, korrigeras och ledas av dem...” Jag upplever att många lovsångsledare genom sina stora ord visar sin inkrökthet; bara det egna duger.Jag drömmer om en tid då församlingen återfår sin roll genom församlingssång och bön, att de stora estraderna krymps genom att lovsångsledare går ner från dem och blir ett med församlingen, att hela den rikedom som församlingssångböckerna innehåller får befria och berika oss alla och då även den unga generationen. Att visan med sammanhang och epik, rim och reson föds på nytt.För övrigt anser jag, att det är en oavvislig plikt för en lovsångsledare och en pastor att känna till församlingssångboken, vers för vers. Dessutom har alla församlingssångböcker, vilket medverkar till en levande, sjungande församling.Tänk om församlingen åter fick bli församling och inte enbart vara publik.
