I medeltida trosundervisning görs förberedelserna inför döden till en dyrbar och mycket viktig konst. Under 1500-talet spreds illustrerade framställningar som steg för steg följde människans väg mot döden. För nutidsmänniskan kanske detta låter helt absurt. Vi som så gärna gömmer undan döden och lever som om vi aldrig dog. Men glömmer vi döden är det risk att vi också dör som om vi aldrig levat.Är det med Svenska kyrkan så som Rune Imberg skriver i Nya Dagen (26/8), så ser det förstås dystert ut.Jag är benägen att hålla med om analysen, och jag skriver helt under på att Svenska kyrkan gett efter för folkopinionen och gett upp sin trohet mot Gud på det teologiska planet. Ändå vill jag visa på ett annat sätt att bemöta denna mörka tid. Min fråga inför döden, som bekännande kristen blir ett lite provocerande: ”Är det så farligt att dö?” Själva kärnan i kristen bekännelse, Jesu uppståndelse från de döda, borde ge mig ett hopp om livet efter detta.Nu undrar jag också, vad skulle döden innebära för Svenska kyrkan? Är döden slutet, eller finns det ett nytt liv – en uppståndelse?Kanske är det inte så farligt. Kanske är det hela något som ligger i Guds hand.Kanske är det så att de politiska partier som ännu ockuperar denna kristna kyrka inte kommer att vara så intresserade när det inte finns några pengar att ruva på. I så fall är det inte så mycket den sanna kristna kyrkan som håller på att dö, utan bara en kropp – ett skal.Jag vågar nog gissa att de tusentals kyrkokristna gudstjänstfirare Imberg talar om, utgör en mycket liten del av de många medlemmarna. En liten del, som är själva kyrkan, enligt min uppfattning – de har inte mycket att frukta. Vad är skillnaden om en massa människor inte är med på pappret, när de ändå inte är med i praktiken? Att man avstänger en präst för att denne inte vill döpa småbarn till icke-kristna föräldrar, är inte ett uttryck för ortodoxi utan för att folkkyrkan känner sig hotad. Genom dopet blir folk medlemmar. Betalande medlemmar…”Svenska kyrkan förlorar allt mer sin karaktär som folkkyrka och allt fler personer utträder”, skriver Imberg. Själv ser jag den så kallade folkkyrkan som en del av problemet. Begreppet folkkyrka är en del av den destruktiva lanseringen av den kristna kyrkan som en slags demokratisk organisation, och alltså ett försök att befästa hennes ställning som en kopplad hund i överhetens tjänst.Underförstått står alltså begreppet ”folkkyrka” i motsats till ”prästkyrka”. Det hela står därmed i motsats till en allmännelig kristen kyrka, som oftast har en episkopal, hierarkisk struktur (med biskopar och präster, som förvisso också är en del av ”folket”).Får man tro den kristna traditionen angående förberedelse inför döden så skulle vi nu kalla på prästen, bekänna våra synder och ta emot Herrens Heliga Nattvard, den sista reskosten. Så gjorde säkert Heliga Birgitta innan hon lämnade jordelivet. Sedan bars hon i procession i sin kista genom Europa upp till Vadstena kloster. Hon möttes av folket på vägen genom byar och städer där kyrkklockorna ringde. Snacka om folkkyrka!Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Hursomhelst är omvändelsen till Gud alltid aktuell. Kanske är det inte så att själva kyrkan dör. Jag antar att jag kommer att vilja fira mässan tillsammans med en skara troende, även om kyrkomötet brakar samman.Att kyrkan lär sig avstå från rikedom och annat som hittills lett henne bort från Herden, ja sådant hör också till det kristna livet. Mortifikationen, att korsfästa sitt kött.”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot köttet, inte att leva efter vår köttsliga natur. Om ni lever på det sättet kommer ni att dö, men om ni med ande dödar kroppens gärningar skall ni leva.” (Rom 8:12-13)
