Eva Cronsioe har sett filmen "Pianisten". Min reaktion är inte densamma som Evas (Nya Dagen 17/9), vilken tycks vara att "om inte all ondska skildras så bör inte någon ondska skildras". Tyskarna beskrivs som feta och gormande och judarna som hålögda och handfallna. Tänk om det var så att tyskarna faktiskt hade mat på bordet, kunde äta sig mätta, kände sig segervissa och därför kunde gorma medan judarna förhindrades handla, tvingades in i ghetton med minimal tillgång till mat och befann sig i ett underläge som gjorde att de helst ville gömma sig både för varandra och för nazisterna.En av orsakerna till att Eva Cronsioe kände sig illa berörd var att hon satt bredvid en person som också har haft det svårt, vars föräldrar har upplevt krigets fasor på olika platser och i olika former. Visst, ingen har förhindrats att skildra detta, och många gånger har jag frågat mig varför ingen svensk regissör eller kulturarbetare på allvar har vågat ta itu med kommunismens illdåd.Det unika med "Pianisten" jämfört med andra skildringar av nazisttiden är att här får vi en berättelse om en judisk man som kan rädda sitt liv tack vare visst samarbete med nazisterna. Här skildras också hur judiska vakter räddas till livet samtidigt som de måste ange sina judiska bröder och systrar. Det är en berättelse som inte skyr sanningen och som inte försöker dölja ett pågående dubbelspel.Det är osmakligt att kritisera filmen "Pianisten", som beskriver ett judiskt levnadsöde under nazisttiden, samtidigt som man frågar varför ingen skildrar de allierades bombningar av tyska sjukhus och bostadsområden. Det är väl inte så, Eva, att du inte kan se skillnaden? Krig är alltid fruktansvärt, och i alla krig begås övergrepp och oskyldiga civila drabbas. Ändå är det en avgrundsdjup skillnad mellan nazisternas försök att förinta hela det judiska folket och de allierades bombningar av ett Tyskland som faktiskt på demokratisk väg såg till att Hitler kom till makten."Pianisten" försöker beskriva verkligheten som den var, och det är något mystiskt och misstänksamt över den som inte ens vågar se verkligheten utan kallar den "förförisk". Egentligen undrar jag vad du vill säga med din krönika, Eva.Är det så att du tillhör den skara som tycker att det är "tjatigt" med allt prat om judarnas lidande under nazismen?Jag tillhör dem som anser att vi aldrig kan tala nog om detta, men för den delen glömmer vi inte andra människors lidande under fruktansvärda tyrannier. Att nazismen fortfarande är ytterst levande bevisas tyvärr alltför ofta. Senast för bara några dagar sedan då tre nynazister greps i Tyskland efter att de planerat ett attentat vid invigningen av en ny synagoga i München.Förförisk är nog det sista jag vill kalla filmen "Pianisten", snarare en högaktuell skildring som vi alla bör lära av. Framför allt bör vi lära oss att ondskan kan finnas där vi minst anar, även i de finaste salonger.Om vi låter "Pianisten" begränsa vårt perspektiv har den avslöjat oss själva! EWA JONSSONAMI – Jerusalem Center Svar direkt: Ewa Jonsson på AMI – Jerusalem Center upprörs över min kritik av Roman Polanskis film "Pianisten", en kritik som hon finner "osmaklig". Det är uppenbart att hon inte förstått att det är just Polanskis filmatisering jag kritiserar, och inte det autentiska livsöde som ligger till grund för filmen.Vad är det egentligen vi kan lära av filmen "Pianisten", Ewa Jonsson? Jag påstår att Polanski inte har något annat ärende än att vädja till sentimentaliteten. Någon djupare insikt i människans natur erbjuder filmen inte, vilket däremot ett mästerverk som Spielbergs "Schindler's list" förmådde göra.Ingen av rollkaraktärerna i "Pianisten" genomgår egentligen någon utveckling, inte ens Szpilman själv trots alla hans umbäranden."De onda" får sitt straff och "de goda" kan fortsätta som förut. En stackars tysk blir ändå straffad, fastän har var god, och så får biopubliken tillfälle att klämma en tår. Att på detta sätt göra förenklat Hollywood-drama av autentiska livsöden är det verkligt osmakliga. Det är att handskas respektlöst med nazismens offer – men det vågar inga recensenter säga, eftersom det är tabu att kritisera skildringar av Förintelsen.Detta gagnar inte den viktiga uppgiften att medvetandegöra nya generationer om människans förfärande förmåga till ondska när fanatism, nationalism eller auktoritära ideologier tillåts relativisera människovärdet och inbjuda till projektion av allt icke önskvärt på "dom andra".Detta fenomen är inte begränsat till nazismen, hur fasansfull den än var. Att ständigt kasta allt ljus på Förintelsen medan man ignorerar andra lika skakande historiska exempel på samma mänskliga farsot, det är rent kontraproduktivt förutom att det är kränkande för de bortglömda offren för exempelvis Stalins folkmord.Vill vi förhindra att Förintelsen upprepas, måste vi sluta att förlägga ondskan hos en enda grupp och ideologi och våga se hur förfärande nära den kulturfernissade ytan som ondskans mekanismer ligger. Att till och med de allierade förföll till primitivt hämndtänkande finns väl dokumenterat i protokoll från debatter i det brittiska underhuset 1945. Och vem trodde på 1980-talet att goda jugoslaviska grannar inom några år skulle slakta varandra och skapa nya koncentrationsläger? Var dessa människor egentligen så annorlunda än vi? EVA CRONSIOE
