Häromdagen intervjuade jag Marianne Andréas, frikyrkosamordnare i Sveriges kristna råd men också lärare, pastor och fyrbarnsmamma, om förslaget till könsneutral äktenskapslagstiftning. Hon var mycket illa berörd av den attityd hon hade mött hos homoombudsmannen i hans samtal med representanter för kyrkor och samfund. ”Jag trodde inte att det på den nivån, hos en ombudsman, skulle finnas ett så totalt ointresse för att lyssna och ta in den andres åsikter. Det har skakat om mig.” I samtalet underströk hon hur viktigt det är med eftertanke: ”Jag har svårt att förstå att man inte besinnar sig och säger: Sånt här måste man reflektera över, hur människor ska leva tillsammans och varför man tar olika steg i lagstiftningen.”Ja, visst borde det vara tid för eftertanke, innan man i Sverige och andra länder öppnar också äktenskapet för homosexuella par. Visserligen finns det en högljudd mediestödd opinion som driver på. I veckan beskyllde man till exempel i morgonprogrammet i svensk TV president Bush för att skapa juridiskt kaos genom att vilja förändra konstitutionen så att delstater inte ska kunna införa homoäktenskap. Hur går det då med alla dem som massvigts i San Francisco? Men det lär väl vara borgmästaren i San Francisco som blir ansvarig för den oredan efter att ha tagit lagen i egna händer och inte president Bush?Striden kring det enkönade äktenskapet är internationell. Det finns redan möjligheter för homosexuella att gifta sig i Belgien och Kanada, och i USA kan det möjligen bli en stor fråga i valkampanjen. I Holland har man öppnat både partnerskap och äktenskap för både enkönade och tvåkönade par. Internationellt lobbas det för och emot ändring av internationella konventioner.I Europakonventionen för mänskliga rättigheter liksom i FN:s konvention för mänskliga rättigheter gäller den grundläggande rättigheten till äktenskap man och kvinna. Men i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, antagen i Nice år 2000, är formuleringen sådan att enskilda stater, om de vill, kan införa homoäktenskap men också att de inte är tvungna att göra det – detta enligt uppgifter från advokaten Per Karlsson.För många ter sig det könsneutrala äktenskapet som taket på ett omsorgsfullt lagt bygge som började i och med att riksdagen antog neutralitetsdoktrinen som grundläggande för vår lagstiftning om samlevnad. 1973 gjorde riksdagen ett uttalande om att ”en samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. Sedan har vi fått lagar mot diskriminering av människor för deras sexuella läggning, sambolag för homosexuella, lag om registrerat partnerskap 1994, lag om möjlighet för homosexuella par att adoptera barn och ”homohetslagen” 2002 och – obemärkt av de flesta – en könsneutral sambolagstiftning 2003.I onsdags i förra veckan beställde riksdagen med kristdemokraterna som det enda avvikande partiet en lag om rätt för lesbiska par att skaffa sig barn genom insemination.Det här bygget kan ses som en enorm triumf för den homosexuella lobbyn. Varje nytt steg som har tagits har motiverats av ett tidigare och lagt grunden för nästa. Men brådskan har ofta varit påfallande.År 1994 brydde sig inte riksdagen om att lyssna på lagrådets kritiska synpunkter på lagen om partnerskap. Lagen om homoadoptioner genomfördes i strid mot en enig barn- och adoptionsexpertis, som ansåg att vuxnas ”rätt till barn” måste gå före hänsynen till barnens bästa. Till förhistorien hör det att den socialdemokratiska partikongressen 2001 hade antagit förslaget med en rösts övervikt men att i stort sett inga avvikande röster släpptes fram i riksdagen. Det är djupt förnedrande när riksdagsmän tvingas rösta mot sitt samvete. Det återstår att se, hur bedömningen av den här reformen blir i framtiden, när barn växer upp i illusionen att de är två kvinnors eller två mäns barn: Vilka spår sätter det i deras vuxenidentitet?Vi har i det här kulturklimatet fått det svårt att hantera verkligheten. Barn är resultatet av en mans och en kvinnas gemenskap, och den hävdvunna principen är att föräldrarna tar ansvar för sina barn. Vad betyder det om vi öppnar dörren ytterligare för artificiella familjeformer?Visst kan den genetiska ingenjörskonsten föra oss vidare om de vuxnas rätt till barn ytterligare markeras. Marianne Andreas sade i vårt samtal:– Vi har vant oss vid att ”skaffa barn”. I förlängningen kan det ju handla om att skaffa sig spermier via postorder eller på apotek och säga: ”Jag behöver ingen man utan jag skaffar mig de här spermierna hur lätt som helst”. Vad är det för samhälle vi då får. Barn som inte kan få veta sitt ursprung. Det ser jag nästan som ett skräckscenario.Även om man bygger in spärrar mot extrema avarter i lagstiftningen, måste man fråga: Kan vi verkligen renodla de homosexuellas rätt till barn och bekräfta den genom att kalla en i princip infertil gemenskap för äktenskap utan att veta mer om de långsiktiga följderna? Är det bara några konservativa kyrkliga trägubbar som säger nej?I den här debatten har det också blivit kutym att idyllisera den homosexuella parrelationen, som om den vore ett under av osjälvisk kärlek. Det är knappast en realistisk bild, även om den kan stämma på enskilda fall. De internationella undersökningar som gjorts visar annars att den sexuella ombytligheten är mycket större bland framför allt manliga homosexuella än bland heterosexuella män. Man kan inte tala om gaykulturen utan att samtidigt tala om de betydande hälsoriskerna som finns i den – dels på grund av den större risken för sexuellt överförbara sjukdomar och dels därför att våra kroppar inte är gjorda för homosexuella samlag utan för heterosexuella. Detta är grundfakta som inte kan ändra sig genom att fördomar bekämpas. Det är knappast till fördel för folkhälsan om allt fler experimentellt dras till gaykulturen som ett resultat av att så många kändisar, också framstående politiker, flörtar med den.Ordet diskriminering har använts mycket slarvigt i debatten. Advokaten Per Karlsson framhåller att det inte går att hävda att registrerade partners är diskriminerade i jämförelse med gifta par. Om några är diskriminerade är det snarare sambor – de har ett mycket sämre lagligt skydd än de föreställer sig. Han vänder sig emot tanken att allt som inte innebär exakt likabehandling skulle vara diskriminering. Den termen ska användas för handlingar eller yttranden som är förbjudna i EU-konventionen för mänskliga rättigheter.– Att vidga begreppet till att avse varje obetydlig skillnad i lagstiftningen mellan partnerskap och äktenskap är inte riktigt. Därför utgår motionerna i riksdagen, där det sägs att det är diskriminering att samlevnadsformerna har olika namn och att partnerskapslagen inte finns i äktenskapsbalken, från en felaktig förutsättning.Det handlar alltså om en strid om ord. Det handlar inte om rätten till likabehandling. Den stora trofén att vinna för gaylobbyn är rätten att kalla sig gifta.
