n ”Var är kvinnorna?” Det är en fråga som ofta ställs i samband med att talare annonseras och styrelser presenteras. I planeringsarbete och valberedningar är man väl medveten om att den frågan kommer och letar febrilt efter namn. Men få kvinnor tar sig genom granskningen eller också förlitar man sig på dem som redan har almanackan full. Då kan man i alla fall säga att några blivit tillfrågade men tackat nej.Det är nämligen sällan den perfekta kvinnan kliver fram ur ingenstans och genast har allas öron och allas förtroende. Nyrekrytering av såväl kvinnor som män till tjänster som pastorer, styrelseledamöter och så vidare, är ett långsiktigt arbete. Det handlar om att se potentialen hos människor, uppmuntra, släppa fram, ta risken att det inte blir perfekt första gången och ge en andra chans. Vi kan inte lägga över det ansvaret på några andra, utan vi alla som finns i ledarställning har ett ansvar att hjälpa fram nya ledare.n Jag hade aldrig blivit pastor om jag inte haft och har personer som sett mig, bett för mig, lyssnat, peppat, motiverat, korrigerat och funnits kvar.Sådana människor kommer jag att behöva under resten av mitt liv i tjänst, för ingen av oss mår bra av att stå ensam. Men jag hoppas att jag också ska kunna ge samma hjälp till någon annan.Det är ingen omöjlighet att vara både kvinna och pastor. Det handlar inte i första hand om att ha dålig lön och att bli illa behandlad. Visst kan det finnas både konstig kvinnosyn och obetänksamhet, men det är oftast inte i den församling man tjänar, utan i andra sammanhang. Att vara pastor är både roligt och stimulerande! Kanske … är det till och med så att vi kvinnor lever närmare människorna och på det sättet får mer uppmuntran och respons.
