När den socialdemokratiska regeringen arbetar med viktiga etiska frågor inom sjukvård och biomedicin befinner de sig på två helt olika fronter. På internationell nivå, såväl i FN som i Europarådet och EU, är det många länder som försvarar människovärdesprincipen från livets början till dess slut. Men i Sverige är det bara kristdemokraterna som försöker driva linjen att människolivet har en inre värdighet och ett skyddsvärde under hela sin existens. Utomlands gömmer sig regeringen bakom länder, som vill driva än mer liberal linje och i Sverige trumfar man ohotad igenom lagförslag utan några större ansträngningar att föra en logisk och konsekvent etisk argumentering.Min senaste erfarenhet från den statliga utredningen ”Genetisk integritet” och det politiska arbetet med frågor om exempelvis embryonala stamceller, kloning och utsorterande fosterdiagnostik är att regeringspartiet inte har någon etisk kompass. Om något av de andra partierna har en enhetlig etisk grundsyn, så har det i alla fall under min tid i riksdagen och i olika statliga utredningar undgått min uppmärksamhet. Ibland anförs människovärdesprincipen och andra etiska regler, men när det kommer till kritan är det konsekvensetiska resonemang och förväntningar som får styra. En osäker värdering av olika intressen och en teoretisk nyttokalkyl får avgöra viktiga etiska vägval.I internationella organ som FN, Europarådet och EU finns en rättslig tradition, som är av mycket stor vikt för Sverige. Detta får inte glömmas bort när Sveriges medlemskap i EU aktualiseras genom valet till Europaparlamentet den 13 juni. I dessa sammanhang är naturrätten en levande rättskälla. Naturrätten är etik och denna etik tar sin utgångspunkt i den mänskliga naturen och allmängiltiga värden. Dessa värden utgör en del av ordningen i tillvaron; det vill säga en skapelseordning för den som har en kristen, judisk eller muslimsk livshållning. Liv, hälsa, sanning, kunskap, medmänsklighet och så vidare är värden i sig och ska vara styrande för all lagstiftning. Lagar ska således vara i linje med och upprätthålla värden, som är grundläggande för alla människor oavsett land och kultur. När Sverige nu steg för steg ratificerar Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin (Oviedokonventionen) får den socialdemokratiska regeringen problem. I arbetet med att ta fram konventionen har regeringen ställt sig bakom naturrättsliga principer, men när det kommer till svensk lagstiftning är det annat som styr.En särställning bland de grundläggande etiska principerna har människovärdesprincipen. Denna princip innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet. Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel eller till hennes förmågor eller egenskaper. Visserligen definieras inte begreppet ’människa’ (human being) närmare i ovan nämnda konvention, men i en förklarande kommentar, Explanatory Report, av Europarådet sägs det som tidigare varit självklart även i Sverige att ”enligt allmänt vedertagna principer människans värdighet och identitet måste visas respekt redan från den tidpunkt när livet börjar.” Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin utgår således ifrån en människosyn där människan inte har något förmänskligt stadium utan hennes mänsklighet och människovärde följer hela hennes existens.Mot bakgrund av argumenteringen ovan borde enligt min mening Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin ratificeras i sin helhet. Sverige har varit delaktig i utarbetandet av denna konvention och har därmed en folkrättslig förpliktelse som signatärstat att inte genomföra någon lagstiftningsåtgärd, som kan försvåra en ratificering. Kommittén Genetisk integritet har emellertid på regeringens uttryckliga uppdrag i delbetänkandet Rättslig reglering av stamcellsforskning SOU 2002:119 förberett en sådan försvårande lagstiftning: en lag om produktion av mänskliga embryon för forskningsändamål, vilken bryter mot konventionens artikel 18.2. Regeringen har nu i en lagrådsremiss gått på utredningsmajoritetens linje och väntas föreslå en lagstiftning som tillåter produktion av embryon och kloning under förutsättning av det klonade livet förstörs inom 14 dagar.Nu befinner sig detta lagförslag hos Lagrådet och det väntas nå riksdagen i början av maj. Det mänskliga embryot under sina 14 första dagar kallas i lagrådsremissen inte längre för embryo utan går under den något avmoraliserade beteckningen ”befruktat ägg”. Detta kallas felaktigt för ”förstadium till mänskligt liv” och det avgörande motivet för att tillåta massproduktion av mänskliga embryon för forskning är ”välgrundade antaganden om forskningsframsteg, som kan komma mänskligheten till del i form av bot mot allvarliga sjukdomar, lindrande av svårt lidande etc.”Med all respekt för detta motiv är det ändå angeläget att påpeka att det med regeringens förslag är möjliga konsekvenser och inte längre själva handlingen eller handlingarnas karaktär som ska vara avgörande för att bedöma rätt och fel. Att skapa, forska på och förstöra mänskligt liv rättfärdigas av antaganden om framtida forskningsresultat. Är detta en etisk princip, som regeringen även vill tillämpa i andra sammanhang? I annan forskning? Inom sjukvården?Kan regeringen och ansvarigt statsråd Lars Engqvist tänka sig att tillämpa denna princip även efter nuvarande 14-dagarsgräns? Vad motiverar att inte få forska på människoliv efter 14 dagar, till exempel på foster, om det finns ”välgrundade antaganden om forskningsframsteg, som kan komma mänskligheten till del i form av bot mot allvarliga sjukdomar, lindrande av svårt lidande etc.” I vilka andra sammanhang får ändamålen rättfärdiga medlen på detta sätt? Eller menar socialminister Lars Engqvist att det är en särskild etik som ska gälla i bara detta sammanhang?
