När vi vände årsblad från 2003 till 2004 var det väl ingen som kunde föreställa sig en vinter och vår då så mycket skulle ställas på sin spets för oss. Inte ens med hjälp av extrem fantasi. Tragediernas vidd kring morden i Knutby saknar vi ord för. Vi är många som inte har någon personlig relation till dem som drabbats. Ändå är deras katastrof också vår angelägenhet – vi lider och sörjer med dem på olika sätt.I kölvattnet av Knutby, har en rad frågor aktualiserats där också vårt sammanhang har ifrågasatts. Alltifrån samfundsstruktur och ledarsyn, till bruket av makt och vilken syn på människor vi har. Som pingstvänner och pastorer har vi fått erfara den otäcka känslan av att vara ifrågasatta. Inte som religiösa särlingar, utan som delaktiga i en suspekt kyrka där höga bekännelser tycks vara en falsk fasad som döljer ondska och bedrägeri. ”Kom ut i ljuset och visa vilka ni egentligen är”, tycker jag mig ha hört från medier såväl som den svenska allmänheten.Jag har kämpat – inte minst inom mig själv – mot anklagelser och frågor och hela tiden försökt värja mig mot sektstämpeln. Samtidigt som jag vet att pingströrelsen per definition inte kan betraktas som sekt, förföljs jag ändå av de närliggande och besvärande frågor jag hört. ”Hur kan man vara säker på att det inte finns fler församlingar i pingströrelsen med osund teologi och maktmissbrukande ledarskap?” eller ”Kan vem som helst kalla sig för pastor inom pingströrelsen?” och så vidare.I ett sådant här läge, är det lätt att söka tryggheten i uttryck som ”… det här känner jag inte igen mig i”. Och samtidigt hamna i samma dike som den självrättfärdige farisén, som i sin bön tackade Gud för att han inte var som andra. Framför allt inte som den föraktade tullindrivaren.Med allt som hänt och har skakat oss, behöver vi alla ödmjukt och ärligt rannsaka oss själva. Vi behöver ställa oss i ljuset av flera närgångna frågor: Vilken självbild har jag och vilken människosyn präglar mitt sätt att se på och vara mot andra? Hur förhåller jag mig till den position jag har och hur förvaltar jag mitt förtroende?När tankarna kretsar kring dessa frågor, tror jag också att vi som rörelse måste fundera över vilka förutsättningar vi själva har skapat (och kanske fortfarande omhuldar) som gör det möjligt för maktmissbruk och manipulation.Som jag ser det, har vi genom åren odlat en kultur som mer än andra kyrkor och samfund gjort oss sårbara för manipulativa uttryck och tendenser. Några av de forum som behöver särskild uppmärksamhet är våra offentliga möten, gudstjänster och konferenser. För utifrån dessa signalerar och legitimerar vi inte bara teologi, utan också värderingar och förhållningssätt. Som i sin tur formar förkunnelse och hantering av makt i de mindre sammanhangen.Det är inte så sällan vi med bestörtning får konstatera att det är just talarstolen som blivit den stora arenan för manipulation och maktmissbruk. Här tas det ofta hårresande friheter med total avsaknad av respekt för den som lyssnar. Att människor väljer bort sammankomster av detta slag är inte konstigt, utan sunt. Ingen ska behöva utsätta sig för risken att bli fördömd eller fördummad av arroganta estradörer. En tragisk effekt av detta är att människor drivs ut i andlig hemlöshet.Om vi inte har en medveten etik som kännetecknas av respekt för dem vi talar till, förlorar vi spärren mot språk och manér som kränker dem som lyssnar.Efter cirka 25 års församlingstjänst i pingströrelsen, arbetar jag numera som sjukhuspastor. Mina reflektioner sker utifrån denna bakgrund, där mötet med patienter tvingar mig till reflektion kring hur jag förhåller mig till den som är beroende av stöd. I arbetet behöver vi alltid ha för ögonen att en patient är i beroendeställning till den vård och de människor som finns på sjukhuset. Då måste det hela tiden finnas en medvetenhet som gör att jag inte utnyttjar eller missbrukar hennes/hans sårbarhet. Denna medvetenhet grundar sig i att jag framför allt är en människa, och därmed ofullkomlig. Mina egna behov av bekräftelse och önskan att vara uppskattad kan lätt göra mig självupptagen och omedvetet plågsam för den jag möter.Att rannsaka oss själva, innebär att vi också måste våga göra upp med det som är galet. Med respekt för alla kränkta människor är min bön och önskan att dessa frågor ska tas på allvar på pingströrelsens samtliga nivåer. Från beslutsfattande församlingar till den enskilde individens hjärta.
