Christer Sturmark skriver den 7 juli i Dagen att samhällets normer ska vila på en humanistisk sekulär grund. Han talar också om en humanistisk sekulär etik. Här ställer jag mig undrande till vad betydelsen av detta egentligen är, ”en humanistisk sekulär grund” respektive en ”humanistisk sekulär etik”. Här tycker jag att ett filosofiskt problem uppkommer som alltför sällan nämns i samhällsdebatten, och detta vill jag här belysa.Problemet anser jag ligger i kombinationen av termerna ”humanistisk” och ”sekulär”. Termen humanistisk syftar på livsåskådningen humanism som bland annat innehåller värderingen att alla människor har lika värde, detta oavsett hudfärg, religion, kön, klass, och så vidare.Christer Sturmark skriver också att ett rättesnöre vid utformandet av samhällets etik ska vara människors lika värde (han nämner också mänskliga rättigheter och demokrati såsom rättesnören). Vad beträffar begreppet sekulär så betyder det helt enkelt ”icke-religiös”.Men är då begreppen sekulär och humanism förenliga? Svaret är nej, detta visar till exempel den svenske filosofen och författaren Alf Ahlberg (1892–1979) i sin bok ”Humanismen”. Där tydliggörs att humanismen inkluderar värderingen att människan har ett unikt värde, trots att människan endast är ett ”stycke natur” enligt den sekulära humanismen.I begreppet människa läggs alltså något mer än endast varandes ett ”stycke natur”, det specifikt mänskliga upphöjs och mystifieras, människan blir något som står över naturen – med andra ord så läggs något metafysiskt/religiöst i begreppet människa.Således blir Christer Sturmarks tal om sekulär humanism inkonsekvent och mångtydigt. Detta filosofiska problem har även författaren Thomas Mann (1875–1955) visat på i sentensen: ”I idén om människovärdet, den enskilde själens värde, går det humana över i det religiösa.”Detta betyder givetvis inte att de som skulle benämna sig såsom sekulära humanister inte kan visa stor medmänsklighet och utföra goda gärningar, utan endast att innehållet i deras livsåskådning är motsägelsefullt.Ibland läggs termen sekulär till när en livsåskådning beskrivs, detta kan göras av retoriska skäl för att då visa att man i någon mån står på neutral mark, att man minsann inte har gjort några religiösa antaganden.Nästgårds ligger ibland även åsikten om att det religiösa är något som på sin höjd får hållas inom den privata sfären bara man inte talar så mycket om det. Tyvärr bortses ofta från att religiösa/metafysiska antaganden, om än implicit, ändå görs – vilket jag här hoppas har påvisats.
