Behovet av en samverkan mellan kyrkan och polisen illustrerades särskilt vid Malexanderdramat, där två poliser blev ihjälskjutna och vid diskoteksbranden i Göteborg som krävde 63 dödsoffer. Vid diskoteksbranden tillämpades också samverkan mellan de kyrkliga företrädarna och motsvarande från den islamska trosriktningen med gott resultat.Företrädare för kyrkan har sedan länge hjälpt polisen efter lokala överenskommelser. Ett mer regelbundet samarbete infördes i början av 1990-talet på initiativ av biskopen i Stockholm och företrädare för Polishögskolan. Man etablerade täta kontakter mellan Polishögskolan, Svenska kyrkan och dåvarande Svenska Missionsförbundet.Man anordnade seminarier läns- och stiftsvis, där man inbjöd företrädare för kyrkorna och polismyndigheten att samtala om behovet och nyttan av ett nära samarbete. Seminarierna har dock inte återkommit under de senaste åren, vilket är djupt olyckligt.Det finns i dag ingen lagstiftning som reglerar samverkan kyrka–polis. Kyrkans benägenhet att stå till polisens förfogande styrs av ekonomiska förhållanden. En del församlingar ställer en företrädare till polisens förfogande på deltid.Det är inte rimligt att den lokala kyrkan ska ställa upp med en präst, pastor eller diakon, utan detta borde i alla högsta grad vara en samhällsangelägenhet. Poliser har ett yrke där de emellanåt möter ond bråd död eller efter dödsolyckan står inför anhöriga med dödsbudet.Inom Kriminalvården finns en lagligt reglerad organisation för andlig vård av intagna på häkten. Denna är avsedd för brottsmisstänkta personer som väntar på rättegång eller dömda personer som väntar på placering i kriminalvårdspanstalt. Den har beteckningen NAV, Nämnden för Andlig Vård.På samma sätt behövs en reglering av insats från kyrkans håll när det gäller andlig vård inom polisens verksamhetsområde. Det handlar alltså om ett ekonomiskt garanterat tillhandahållande av kyrkans företrädare åt polisen som bör bekostas med allmänna medel.
