I allmänhetens ögon är Filadelfiaförsamlingen i Knutby en pingstförsamling. Att församlingen historiskt sett vuxit fram ur pingströrelsen är också helt klart. Men i dag säger man inom pingströrelsen att församlingen i Knutby inte längre kan betraktas som en pingstförsamling. Därför har den till exempel blivit fråntagen sin vigselrätt, som den haft via pingströrelsens vigselnämnd. Församlingens sammansättning visar också att medlemmar med pingstvänsbakgrund numera är i minoritet. Vart har då församlingen tagit vägen?
Har den gått till Livets Ord? Att enskilda pingstvänner blivit medlemmar inom Livets Ord är sedan länge ett känt faktum. Enligt uppgift lär cirka hälften av Livets Ords medlemmar ha pingstvänsbakgrund. Det har ju tidigare också hänt att en hel pingstförsamling begett sig åt det hållet. Men från Livets Ords sida säger deras föreståndare Robert Ekh: ”Livets Ord och trosrörelsen har inte haft någon koppling till ... Knutbyförsamlingen”. (Expressen 16 oktober).
Om varken pingströrelsen eller Livets Ord vill kännas vid någon närmare relation till Knutbyförsamlingen vad för slags församling är då Filadelfiaförsamlingen i Knutby? Ett svar på den frågan skulle kunna hjälpa oss ett steg på väg mot en ökad förståelse varför katastrofen inträffade i Knutby.
Förutsättningar för denna katastrof skapas inte över en natt. Bakom ligger en mångårig och mångfacetterad förändringsprocess. Den påminner i mycket om det som sker i växtvärlden när hybrider skapas. Hybrider är ett slags blandformer, som går tillbaka på olika stamarter med olika egenskaper. När egenskaper från ena stamarten börjar dominera blir egenskaperna från den andra stamarten undanträngda, de blir recessiva.
Den religiösa hybriden i Knutby går enligt min mening tillbaka på stamarterna pingströrelsen och Trosrörelsen. På 1980-talet dominerar fortfarande egenskaper från pingströrelsen. Under 1990-talet däremot blir de från Trosrörelsen mer dominanta. Samtidigt tonas församlingens ursprungliga pingstegenskaper ned och blir recessiva. Hur gick den förändringen till?
Från Knutbyförsamlingens sida tar man alltmera avstånd från pingströrelsen i slutet på 1980-talet och början av 1990-talet. Samtidigt närmar man sig Trosrörelsen. Föreståndaren i Knutby får sin teologiska utbildning vid Livets Ords skola i Uppsala – samtidigt drar han sig undan gemenskapen med pastorerna på Upplandsfältet. Vid regelbundet återkommande regionala samlingar blir han en alltmer sällsynt deltagare med motiveringen att de inte längre ger honom något av värde. På motsvarande sätt blir pingstvännerna från Knutby alltmer sällsynta gäster i Uppsala Pingstkyrka samtidigt som de söker sig till Livets Ord för andlig uppbyggelse.
Avståndstagande i dess mest tragiska form är det som innebär brustna familje- och vänskapsband på grund av en alltmer sluten församlingsgemenskap. I Knutby har detta skett som en upprepning av vad vi tidigare känner till från andra församlingar präglade av Trosrörelsen.
En av de märkliga ledarna i Knutby är Åsa Waldau, ”Kristi brud”. Från sin tjänst som ungdomspastor i Uppsala Pingstförsamling blev hon avskedad. Kort tid därefter är hon huvudfigur i den trojka som styr församlingen i Knutby alltmera auktoritärt. Inom ledarteamet görs anspråk på att ha tillgång till exklusiv uppenbarelsekunskap. Heta direktlinjer till Gud brukar annars förknippas med sådana religiösa megastjärnor som vi känner genom utländska tv-kanaler från Trosrörelsen. Ledarskapet blir alltmer oåtkomligt för en nödvändig kritisk granskning från församlingens sida. Sådant ledarskap är väsensskilt från folkrörelsepräglad tradition inom pingströrelsen med dess lära om allmänt prästadöme.
Pingströrelsen bör i dag självkritiskt se på Knutbytragedin i ett historiskt perspektiv. Har tillräckligt gjorts under resans gång? Är det förebyggande arbetet sådant att pingstförsamlingarna i vårt land nu är väl förberedda att framgångsrikt möta de destruktiva krafterna i denna tid? Har vi gett en tillräckligt omfattande och god undervisning? Är utvecklingen i Filadelfiaförsamlingen i Knutby helt unik eller finns möjligen liknande oroande tecken till sviktande beredskap även på andra håll? I så fall bör hjälpinsats göras där innan det är för sent. Man behöver också bli uppmärksammad på vilka kriterier som gäller för passeringen av den gräns, där en pingstförsamling upphör att vara en pingstförsamling.
För att möta tidens utmaningar bör pingströrelsen följa profetens uppmaning att vända tillbaka till ”forntidens stigar” Ordet och bönen. Särskilt behövs förmågan att ”pröva andarna”. Mer civilkurage behövs också för att komma tillrätta med alla destruktiva tendenser som hotar. Sådana frodas inte bara i uppländsk mylla utan finns överallt där man låter dem vara i fred. Nu behöver de bli uppmärksammade och stävjade. Annars kan nya olycksaliga församlingshybrider växa fram på andra platser och med alla möjliga varierande egenskaper.
