När vi skrev i Dagen (3 februari) kände vi ett behov att markera oss mot ett sätt att uttrycka sig i Evangeliska Frikyrkans namn. Vi ville med våra rader visa på att det finns andra uttryck i samma samfund. Raderna från bröderna Tuve Skånberg och Ingemar Vänerlöv, riksdagsledamöter och EFK-medlemmar (Dagen 8 februari), stärker oss i vikten av en markering.I sin glädje över att EFK:s ordförande Stefan Swärd lyckas bli publicerad och dessutom en av de mest lästa publiceringarna, tillsammans med Jonas Gardell, ber de oss att inte fälla krokben för vår meste apologet och målskytt. Apologetik för vem? Apologetik för de egna. Och vi tror inte för ett ögonblick att vare sig Skånberg eller Vänerlöv behöver frälsas, de är redan lyckliga i sin tro. Kanske kan en sorts intern peptalk vara nödvändig, men då kan inte arenan vara Svenska Dagbladet. Om det inte är så att man tänker sig att debatterade dogmer är det som bäst evangeliserar i ett postmodernt klimat.Eller kan det vara så att bröderna, för att använda deras egen metafor, har blandat samman målen?På den politiska arenan betyder att synas och höras allt, om inte förloras röster.För att nå detta utrymme behöver varje åsikt starkt polariseras mot andra partier och åsikter. Så känner vi alla det politiska rummets spelplan och regler. Nu är inte Swärd partisekreterare för kristdemokraterna, utan ordförande för ett kristet samfund.Vi ser fram emot fortsatt samtal, gärna på en mer konstruktiv och passande arena, utan den för media så nödvändiga polariseringen.
