Martin Lembke, teol stud i Lund, och Erik Kennet Pålsson, katolsk diakon i Haninge, har i var sitt inlägg kommenterat min debattartikel av den 23 mars. Min poäng i den artikeln var att det som Skriften säger är ännu viktigare än vad kyrkan lär.Jag vill förtydliga: Skriften är dyrbar inte därför att den är Guds främsta gåva till oss utan därför att den är uppenbarelsen om den främsta gåvan: Frälsningen genom Jesus Kristus.Att ”Skriften allena” är högsta auktoritet, betyder inte att man sätter en mängd frågetecken inför de klassiska uttolkningarna av den kristna tron – till exempel de fornkyrkliga bekännelserna.De är utan tvivel grundade på ett intensivt bibelstudium. Om något i dem ska ifrågasättas måste det vara utifrån den heliga Skrift. Och då kanske någon skulle säga: ”Jag håller med om allt det som sägs i dem, men ändå tycker jag inte att de ger full rättvisa åt allt som är centralt i den kristna tron”.Kanske finns det mer att säga både om treenigheten och läran om Kristi två naturer, för att anknyta till Lembkes exempel. Bekännelserna, de etablerade lärorna, kan aldrig ge full rättvisa åt Bibelns hela rikedom. Deras värde beror på om Skriften är deras källa.Jag är, för att fortsätta samtalet med min gode vän Erik Kennet Pålsson, medveten om att det i den katolska kyrkan genom seklerna av framstående teologer har bedrivits ett djuplodande bibelstudium och att detta bibelstudium också har förnyats i modern tid och bland annat påverkat Andra vatikankonciliets dokument. Bland katolska lekmän är kanske bibelstudiet mer intensivt än det någonsin har varit.Det finns också ett allmänt katolskt erkännande av principen ”Ecclesia semper reformanda”, det vill säga att Kyrkan ständigt bör reformeras – i brottningen med tidens frågor och i ljuset av den bibliska uppenbarelsen. Däremot kan, så långt jag förstått det, ingen av kyrkan stadfäst lära korrigeras utan bara kompletteras.Att Katolska kyrkan slår vakt om sin lära, är naturligt. Den har mod att stå för impopulära ståndpunkter och den uppträder till försvar för den centrala kristna tron, och det är lovvärt.Samtidigt är det väl känt, att det finns en rad inslag i dess lära som evangeliska kristna inte kan instämma i, trots att också de slår vakt om det centrala trosinnehåll som är uttryckt i de fornkyrkliga bekännelserna.Vi är inte överens om påvens ofelbarhet, skärseldsläran, Mariadogmerna och en hel del annat. En del oenighet kan bero på missförstånd, i andra fall på att vi helt enkelt inte kan nå enighet i fråga om den fortsatta läroutvecklingen. Den katolska kyrkan menar att läroämbetet under den helige Andes ledning kan bekräfta läror som har traditionens stöd även om de inte i varje detalj kan stödjas med hänvisning till bibelord.Den principiella protestantiska ståndpunkten är att det inte är nog att veta vad kyrkan lär. Kyrkan – vilket namn den än bär – kan ha tagit miste också i läroformuleringar.Betoningen av ”Skriften allena” i klassisk protestantism betyder inte att man förnekar Andens ledning i kyrkornas liv vare sig före eller efter reformationen utan bara att man anser att det av Anden ingivna bibelordet för alla är den yttersta auktoriteten och i tveksamma fall måste ha företräde framför varje tolkningstradition.Vi har svårt att se Jesu ord till Petrus i Matt 16:18–19 om att dödsrikets portar inte ska bli hans församling övermäktiga som ett löfte som gör Romkyrkan – ensam – ofelbar i sitt lärobygge därför att Roms biskopar representerar den historiska kontinuiteten till den främste av apostlarna. Det kan finnas andliga arvtagare till Petrus – som delar hans bekännelse till Kristus – på andra håll i kristenheten som spelat en minst lika viktig roll som andliga vägledare.Att det sedan finns ”komiska” missbruk av Skriften allena-principen är inte märkvärdigare än att det inom folklig katolicism finns en mängd uppfattningar och seder som Kyrkans lärare tar avstånd ifrån. Starka andliga tjänster är viktiga för att skapa balans.
