Jag skrivet ett brev till dig angående den intervju som gjordes med dig i tidningen Dagen den 6 april. Medveten om risken att bli feltolkad och felciterad önskar jag att du kunde klargöra dina åsikter i egna ord. Jag tänker att om jag ger mina egna tankar på delar av artikeln så kan du om du vill svara hur du ser på saken. Jag vill påpeka redan från början att det inte är min mening att ta lätta poänger eller pika dig. Om det låter så ber jag redan nu om ursäkt. Detta brev är ett ärligt försök att nå förståelse.Du beskriver kyrkans uppgift som att ”sprida Guds kärlek, men inte med mål att människor ska bli medlemmar i Svenska kyrkan. Det viktigaste är att vara ett vittnesbörd i sitt sätt att leva, inte att omvända ickekristna.”Kyrkans uppgift är att sprida Guds kärlek oavsett tro eller etnicitet, utan några baktankar om medlemskap i Svenska kyrkan. Men vad menar du med kärlek och omvändelse?Jag tänker att Guds kärlek till oss människor uppenbaras främst i och med Jesus, i hans liv, död och uppståndelse. Gud blir människa, sonar vår skuld på korset, och i uppståndelsen finner vi vårt eviga hopp. För att kunna ta emot denna kärlek behöver människan omvända sig, be om förlåtelse för sin bortvändhet från Gud. Varför benåda en som inte anser sig behöva nåd? Blir det inte ett problem om vi säger att en människa är förlåten trots att hon inte ångrar sig? Hur ska vi då se på förra seklets överträdelser mot mänskligheten och mot Gud? Jag tänker på Hitler, Stalin eller Pinochet. Behövde dessa män inte omvända sig till Kristus? De flesta av oss är inte som de nämnda despoterna, men vi har alla del i världens bortvändhet från Gud. ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,” skriver Paulus i Rom 3:23. Vad ska vi ge för svar till dem som drabbas av mobbing, rån, våldtäkt, hedersmord, hustrumisshandel? Ska inte deras förövare ångra sig, be om förlåtelse? Är det möjligt att predika förlåtelse utan omvändelse?”Vi måste lära oss att leva tillsammans, och se att Gud är närvarande även utanför våra traditioner.” Jag håller med och tror dessutom att den demonisering av olika religioner och traditioner som uttrycks av vissa, inte gagnar vårt land. Jag tänker att den helige Ande har lämnat sina fingeravtryck i olika religioner, men jag ser för den skull inte dessa religioner som den sanna uppenbarelsen.Som jag uppfattar Jesus så gör han ett objektivt sanningsanspråk i Joh 14:6. ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Jag ser alltså Jesus som den sanna uppenbarelsen och då finns det inte något annat alternativ för en människa som söker evigt liv än Jesus Kristus.Kontentan blir för min del att om vi inte berättar om vår tro för andra, vilken annan tro de än har, så undanhåller vi dem sanningen, den sanning som kan göra dem fria. När jag jämför Islam och kristen tro så menar Koranen, sura 4:157, att Jesus inte dog och därför inte heller uppstod, och i Bibeln uttrycks det att om Jesus inte dog och uppstod så är de kristna de mest ömkansvärda bland människor och vår tro inte sann, 1Kor 15:12-18. Jag uppfattar detta som två motsatser; om den ena är sann så är den andra falsk. Vad tycker du?Gud är den Gud är vare sig vår kyrkas medlemsantal sjunker, det håller jag med om. Men måste det betyda att vi behöver vara nöjda med minskat antal medlemmar? Kanske är det så att de medlemmarna som försvinner är de som inte är aktiva i församlingslivet eller återfinns i någon annan del av Kristi kyrka. Hur tänker du att vi ska aktivera medlemmarna i kyrkan för frivilligt arbete? En följdfråga blir då: kan vem som helst leda grupper i kyrkans verksamhet? Som sista punkt vill jag ta upp missionen. I artikeln menar du att den missionssyn som präglat de flesta samfund under 1900-talet kan spåras till kolonialism och imperialism. Vidare står det att du menar att ”Bibelns missionsbefallning inte ska förstås som att kristna ska åka ut i världen och evangelisera andra folk”.Enligt Dagen så säger du att det är ett 1500-tals fenomen. Det verkar också som du tycker att kyrkan har formats alltför mycket av Paulus. I stället härleder du den första kristna missionen till förföljelse och handelsresande.Kyrkan bör inte hymla med att den gått i den världsliga maktens ledband allt för ofta. Kulturimperialism är inte det samma som kristen tro även om den kristna tron kan förändra en kultur. Så långt hänger jag med, sen blir det problem för mig.Nu till mina frågor. Menar du att Jesu ord i Matt 28:19 ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” och Apg 1:8 ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” inte ska uppfattas som det står, alla folk och jorden yttersta gräns?Menar du att Matteus och Lukas missuppfattade Jesus eller att Jesus inte menade det han sa? Om så är fallet, vilka källor kan du hänvisa till som styrker din uppfattning? Kanske anser du att de hör hemma i skräpkammaren? Vem ska avgöra vilka texter som ska hamna där?Nog tror jag att förföljelse och handel förde med sig det kristna budskapet men att dessa två faktorer skulle vara de viktigaste tvivlar jag på, och jag undrar var du fått dessa uppgifter ifrån. Som avslutning på mitt brev vill jag säga att jag delar din uppfattning om att gå korsets väg och att mission är vittnesbörd om Jesus. Som människor kan vi få ha en personlig relation till Jesus. Jag är så tacksam för att människor genom århundradena har gått denna korsets väg för att jag en dag skulle få möta Jesus. Jag kommer alltid att vara djupt tacksam till min vän Bobo som tog tre steg över golvet och hälsade på mig. Detta var min första kontakt med en kristen som var i min egen ålder. Det förvandlade mitt liv från ateist till en Jesu lärjunge.Mission handlar inte om att tvinga in människor i religiösa mönster utan att erbjuda människor, omvändelsens och försonings budskap, som Jesus säger: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet” (Mark 1:15).Mission är också det sociala arbete som vi gör med skolor, rent vatten, katastrofhjälp och så vidare. Vi behöver en mission som kombinerar själslig hjälp med fysisk hjälp, inte en som sätter dessa mot varandra. Eller vad tycker du?
