Ansvaret för att personer med så tydliga moraliska brister nått så långt faller till sist på den politiska ledningen. Vad är det för människor, som befordras, i ett politiskt system som vårt?
Frågan kan belysas med fallet Olof Thörnell, Sveriges förste ÖB. När han utnämndes var han ingalunda den mest lämpade. Han var, som en av medarbetare sade, en gammal detaljmänniska.
Han politiska omdöme var svagt; han trodde på tysk seger i andra världskriget. Hans omdöme i ledarskapet var likaledes svagt. Trots tydliga indikationer på tysk invasion av Danmark-Norge 9 april 1940 befann han sig kvällen före på en familjefest i Uppsala. Fastän invasionsflottan likaväl kunde stävat mot Sverige gick han alltså på kalas i stället för att befinna sig i sin ledningscentral. Men han hade en egenskap, som politikerna uppskattade. Försvarsminister Sköld uttryckte det så: "Han slår ihop klackarna och gör som man säger."
En politisk ledning, som vill omge sig med sådana höga befattningshavare, kommer också att samla kring sig människor med stora brister, både i omdöme och moral. Försvaret äger många högt kompetenta, energiska, hängivna och självständiga militära chefer med hög personlig moral. De kunde blivit utmärkta på mycket hög nivå, men de finns kvar på lägre nivåer.
Varför? Den höga moralen hör samman med det personliga ansvarstagandet, och det förutsätter i sin tur självständighet.
Det finns en historia från polisen som belyser saken. En polisman var aktuell för befordran till kommissarie. Han kallades in till länspolismästaren och fick frågan: "Jag förutsätter att du är lojal mot polisledningen?" Polismannen svarade: "Jag är lojal mot medborgarna." Han blev inte kommissarie.
Lojaliteten mot uppgiften hör nämligen samman med självständighet, och självständighet är förutsättningen för hög moral. Den chef, som slår ihop klackarna och gör som han blir tillsagd oavsett om det är rätt eller fel, har en moralisk defekt. En sådan moralisk defekt påverkar också privatmoralen. Det moraliska ansvaret kan aldrig läggas över på en annan, inte heller på den som ger order, inte ens om det är ett statsråd eller en länspolismästare. De, som överlåter det moraliska ansvaret på dem "däruppe", är benägna att vara omoraliska också i andra sammanhang.
Politikern vill ha kontroll över verksamheten. Han vill inte bli ifrågasatt, han vill få de svar han vill ha. Med underordnade chefer, som har ett eget moraliskt ansvar, måste han argumentera, han kanske till och med riskerar att det han vill inte blir genomfört. Shakespeare har i Julius Caesar beskrivit hur politikerns vilja att styra kan göra honom till en ren cyniker: "Jag vill se feta män omkring mig, slätkammat folk, som sover gott om natten ... den Cassius tänker mycket, sådant folk är farligt." Politikerns dilemma är att han ändå behöver de självständiga, hängivna eldsjälarna. Ingenting fungerar utan dem.
Utan dem blir allting långsammare, dyrare, alltmer oplanerat. Han måste ha dem, annars kommer han att misslyckas med sitt uppdrag. Samtidigt är de besvärliga för honom. Om han försöker få dem att tubba på sitt moraliska ansvar kommer de antingen att lämna honom eller också slocknar deras glöd, så att de blir som de slätkammade, "som sover gott om natten".
Det finns inom försvaret en kvalificerad etisk bearbetning av de problem, som krig och kris innebär.
Ett exempel är utbildningsreglementets Pedagogiska grunder. Det är skäl att aktualisera dess insikter inom hela organisationen. Det blir emellertid meningsfullt först där det finns en högsta politisk ledning, som premierar personligt moraliskt ansvarstagande på alla plan, också när det innebär en konflikt med ledningen själv.
Debatt
