Två svenska soldater har dödats och två skadats, varav en svårt, under uppdrag i Afghanistan. Det var en så kallad road-side bomb (vägrensbomb) som detonerade intill deras fordon. Att svensk militär på internationella uppdrag kommer till skada är djupt tragiskt. Det är tyvärr också något vi måste räkna med då vår nya försvarspolitik innebär ett ökat internationellt engagemang av svensk trupp.I den debatt om skydd och säkerhet för våra soldater, som hittills förts i media efter denna sorgliga händelse, har tonvikten legat på möjligheterna att göra fordonen säkrare. Inom området fordonsskydd pågår viktig forskning.Denna forskning kan säkert stärkas så att den ännu bättre kan bidra till att skydda vår personal. Men jag vill med den här artikeln peka på att det finns andra aspekter på skydd, nämligen skyddet av människan själv.Innan man påbörjar ett uppdrag bör det göras en riskvärdering som berör det personliga skyddet. Det gäller behovet av skottsäkra västar, hjälmar, kläder med mera. Allt utifrån kända erfarenheter och forskning inom området. Dessutom bör också risker vid olika uppträdanden analyseras och värderas. Om skador, trots vidtagna skyddsåtgärder, ändå inträffar, bör vi också vara väl förberedda att omhänderta och behandla dessa skador.Utbildning och utrustning för att ta hand om skadade samt möjligheter för stabiliserande åtgärder, transport och vård måste vara klarlagt. Allt detta kräver avancerad kompetens inom vapentraumatologi (traumatologi = läran om svåra kroppsskador), vilket är ett forskningsområde där vi i Sverige har en långvarig tradition att försvara. Den fortsatta forskningen om olika vapeneffekter på människan är således viktig, inte bara för att förbättra skyddet för våra egna soldater, utan också för att få bättre kunskap om hur vi ska omhänderta civila efter till exempel terrordåd. Man kan också med denna forskning påvisa de absurda skadeeffekter som nyutvecklade vapen kan orsaka, och i bästa fall utverka förbud mot dessa.Vid Institutionen för Försvarsmedicin vid FOI bedrivs i dag forskning kring hur människan påverkas av att verka i extrema miljöer, som hög höjd, stort djup och hög fysisk belastning. Dessutom bedrivs forskning kring skadeeffekter på människokroppen av olika typer av vapen och hur man ska skydda sig mot dessa.De huvudsakliga skademekanismerna vid explosionsskador, som de i Afghanistan, är: värmeverkan från eldklotet som bildas vid explosionen (brännskador), påverkan av explosionens stötvåg (lungskador, skador på andra inre organ), skador från ”explosionsvinden” som kan ha flera gånger orkanstyrka (avslitna kroppsdelar) och skador från splitter, exempelvis fragment från höljet till en bomb (sårskador). Ytterligare skador kan uppstå då människan kastas omkull, kläms under nedfallande föremål etcetera.En välfungerande skyddsväst av exempelvis kevlar skyddar mot splitter, om dessa inte har för hög rörelseenergi. Om man dessutom förser skyddsvästen med en förstärkningsplatta av keram får man även ett visst skydd mot beskjutning med vissa typer av militära höghastighetsvapen (men inte alla!). Däremot är det fortfarande oklart i vilken utsträckning skyddsvästar skyddar mot stötvågen från en explosion.Hotbilden har förändrats. Vapenutvecklingen fortsätter dessutom, och mikrovågsvapen och laservapen är en realitet, kanske också akustiska vapen. Vilka effekter har dessa på människan? Forskningen måste sikta framåt, inte bara under 5–10 år, utan även längre framåt, kanske 20 år.Forskningen ska inte enbart ses i perspektiv av försvarets behov, eftersom mycket av den kunskap som fås fram också med fördel kan användas i andra situationer där människors liv och hälsa står på spel, såväl vid tsunamikatastrofer, jordbävningar eller som vid våld i vardagen mot enskilda individer.Därför har nyligen ett svenskt Centrum för Traumatologisk forskning bildats mellan civila och försvarsinriktade sjukvårdsintressen. Viktiga civila aktörer är bland andra Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset.Svenskt territorium är inte längre hotat – i stället ska vi som en del av övriga världen solidariskt ta vårt ansvar och delta i fredsbevarande internationella operationer. Vi bör därmed också rikta våra forsknings- och utvecklingssträvanden mot att bli bäst på att ta hand om problem före, under och efter sådana operationer. Detta är viktiga frågor för såväl armésoldaten på fältet som sjömannen på örlogsfartyget och stridsflygaren i sitt JAS-plan.Forskningens betydelse har blivit uppenbar nu när svenska soldater sätter sina liv på spel i fredsbevarande insatser utomlands. En av de döda soldaterna avled efter att ha vårdats i två veckor på ett kvalificerat sjukhus där vården givits enligt beprövad erfarenhet och efter vetenskapens nuvarande högsta kunskapsnivå.Är det inte därför dags, att vi i sken av den tragiska händelsen i Afghanistan, nu börjar se mera till människan?Att vi vrider fokus en aning från den teknikdominans som den försvarsanknutna forskningen länge har haft? Fokuserar mera på forskning kring de praktiska konsekvenserna för människan, för den enskilde soldaten?
