Det är inte ofta media
faller för frestelsen att omdefiniera samhällsfenomen till privata existentiella kriser. Men i söndags hände det. Det var i samband med Tom Alandhs dokumentär ”Jocke hette Sussies man” och det därpå följande panelsamtalet i SVT2.
Jocke har tidigare figurerat i media, först 2003 genom Tom Alandhs dokumentär, samt senare genom den mediedebatt som följde hösten 2005 då det blivit känt att Jocke åkt till Schweiz för att dö genom ett så kallat assisterat självmord.
Söndagens dokumentär om Jocke reser förvisso centrala existentiella frågor. Vad är livet till? Varför lidande?
Fast Jockes livsfrågor var mycket påtagliga för honom var de ändå inte var unika. Varje människa har att möta frågorna om den egna existensen. Det som skiljer flertalets livssituation från Jockes är handlingsutrymmet till att ta sitt eget liv. Ett utrymme som Jocke saknade på grund av sin ryggmärgsskada. Och han sa sig vilja dö.
Men vi begår ett misstag om vi med filmen som utgångspunkt alltför snabbt hänskjuter frågan till det privata existentiella planet. Vi börjar i fel ände om vi låter detta samtal få sitt centrum i frågorna kring människans frihet till val över liv och död.
Dokumentären beskriver på ett tydigt sätt ett samhälle som brustit fatalt i sitt ansvar gentemot en människa i en utsatt livssituation. Jocke hade enligt rådande lagstiftning, och uttalad etisk grundsyn, rätt till mesta möjliga frihet och inflytande över sitt eget liv genom samhällets insatser. Under långa perioder var dock detta fjärran från hans verklighet då han tvingades bo på sjukhus på grund av att samhället inte tillämpade lagen. Hans berättelse aktualiserar därför inte främst frågan om lidande människors rätt eller inte rätt att med andras hjälp förkorta det egna livet.
Rätten till liv är den fråga
som i stället borde lyftas. Rätten till ett liv med mesta möjliga innehåll och självbestämmande. En rätt som samhället var skyldig Jocke men som han ändå förvägrades.
Den etiska diskussionen kring gränsen mellan liv och död är viktig och måste föras. Men den måste alltid föregås av den lika viktiga frågan om hur vi förmår ge människor bästa möjliga kvalitet den tid de får i livet.
Rätten till liv kan inte begränsa sina krav till ett medicinskt upprätthållande av kroppsfunktionerna. Ett etiskt förhållningssätt måste i praktiken även ta själen i beaktande. Det är hög tid att börja se människan som en enhet, där rätten till och respekten för livet måste innefatta såväl ande, kropp som själ.
styrelseledamot i FöR, Förbundet Rörelsehindrade
