Grillen är i gång och röken tar med sig en doft som sätter igång retningar på aptiten. Gästerna är snart på plats. Sommareftermiddagens värme är skön och förväntningarna på en trevlig middag med gästerna är högt ställda.En sista koll: allt är dukat, det som ska drickas är framställt, de i god tid marinerade köttbitarna ligger på gallret i grillen. Det är längesedan vi träffades så vi kommer att ha mycket att tala om, att minnas, att tillsammans skratta åt.Vi har alla en fast förankrad kristen tro, vi har många års erfarenhet av församlingsliv och engagemang i olika uppgifter i Guds verk.Ett av samtalsämnena denna gång rör ett problem som tyvärr är större än vad man vill(?) tro i kristna sammanhang. Vi talade om personer som hamnat i konflikt med sin församlingspastor, och som av det skälet lämnat både Gud och församling. Anledningen till konflikten kan ha varit av de mest skilda slag. Förr var det den så kallade syndakatalogen som gjorde att många uteslöts. På den tiden handlade det om läppstift, att klippa håret, dricka alkohol eller gå på biomatiné, speedway eller jazzkonsert.I vårt samtal denna gång konstaterade vi att det i dag finns personer som fortfarande lever i bitterhet över hur de blev behandlade av pastorer eller äldstebröder för många, många år sedan. Man har aldrig kommit över den smärta och bitterhet som blev följden av det sätt på vilket man behandlades.Många av dem är borta nu förstås, men det finns exempel på att deras barn i sin tur tar avstånd från Gud och kyrka på grund av hur deras föräldrar behandlades. Det är också så att många av dem som förorsakade smärtan och lidandet är borta.Detta att personer hamnar i konflikt med sin pastor är inte bara att hämta i historiens garderob. Sådant händer nu. Det finns personer som i dag lever i stor sorg efter att ha blivit kärlekslöst behandlade av sin pastor eller sin församlingsledning. Som lever i sorg och bitterhet över att tvingats konstatera att pastorn uppträder på ett sätt i talarstolen och på ett annat bakom scenen.Som i talarstolen talar om Guds kärlek som ska genomsyra oss alla och vara en del i uttrycket ”se hur de älskar varandra”, och dagen efter i det personliga samtalet kan uppträda på ett helt annat och skrämmande sätt. Och detta bara på grund av att man i en viss fråga inte haft samma åsikt som pastorn eller äldstebrodern. Tanken går omedelbart till Edin Lövås bok ”Maktmänniskan i församlingen”.I samtalet kring middagsbordet ställdes också frågan: Men själavården då? Det finns väl fungerande själavård? En person som blivit illa behandlad lämnas väl inte bara åt sitt öde? Ytterligare en fråga ställdes: En pastor som vet om hur han agerat mot en person i församlingen, hur orkar han leva vidare med vetskapen om vilket lidande han orsakat?Den viktigaste frågan är kanske denna: Hur ska en kristen församling, ett samfund, agera gentemot alla dem som lever i denna sorg och bitterhet? Och hur ska man agera i förhållande till pastorn eller äldstebrodern som förorsakat lidandet?Denna tidnings läsekrets inser säkert att alla dessa frågor inte har kunnat behandlas under en enda middag. Detta är frågor som vid många tillfällen, många middagar, kommit upp på bordet. Frågorna finns där. De sårade människorna finns där.Är det inte dags att rensa upp, be om förlåtelse, att också förlåta? Dags att bli en församling, en gemenskap fylld av kärlek till varandra och till honom vi alla vill tjäna? En gemenskap där man får ha en egen uppfattning utan att mer eller mindre bli odugligförklarad?
