I lördags
(30 september) läste jag om en man från Iran som enligt Migrationsdomstolen i Stockholm ska avvisas. Han är öppet homosexuell och hotas som sådan av dödsstraff enligt Irans lagar.I ett år har vi haft avvisningsstopp för homosexuella asylsökande från Iran, men nu har det alltså upphört. Och anledningen? Jo, enligt Migrationsdomstolen undgår de flesta homosexuella iranier fara ”om de lever diskret och tillbakadraget”. Sant. Detta gäller ju även politiskt oppositionella, att om de bara lever mer diskret och tillbakadraget så undgår de regimens misshag. Men politiskt avvikande bemöts av någon anledning oftast med betydligt större respekt hos svenska myndigheter än religiöst och/eller sexuellt avvikande. Märkligt nog. För vad är skillnaden egentligen?
Visst kan
man ifrågasätta bakgrunden till religiösa upplevelser, och mena att det bakom en djupt troendes gudsupplevelse och ivriga vittnande ligger både en abnorm fadersfixering och ett abnormt självhävdelsebehov. Och visst kan man ifrågasätta bakgrunden till viss så kallad sexuell läggning, och mena att det rör sej om ett rent psykiskt funktionshinder (ur reproduktionssynvinkel) eller - i fallet med bisexuella - avsaknad av specifik läggning.Men so what? Man kan så klart även ifrågasätta varför socialister i högerdiktaturer, eller liberaler i Kina eller på Kuba, måste vara så motvalls i stället för att leva ”mer diskret och tillbakadraget”. Kan det månne röra sej om ett sjukligt självhävdelsebehov?Att praktisera sin tro och att öppet visa sin kärlek är självklara följder av djupa existentiella upplevelser och borde också vara en självklar rättighet. Lika självklart som att man ska få stå upp för en djup politisk övertygelse.Nu måste partier och kyrkor göra gemensam sak med RFSL i denna fråga. Avvisningsbeslutet av den homosexuelle iraniern ”är en skam för svensk flyktingpolitik”, säger Sören Andersson, ordförande i RFSL. Jag håller med.
