Josefine Larsson har
bemödat sig om att skriva ett svarsinlägg till mitt, i debatten omkring humor och tro, något som jag naturligtvis uppskattar. Även om jag inte uppskattar formen i hennes inlägg (där hon konsekvent väljer att missförstå mig, till slut på ett sätt som gör att hon drar slutsatsen att jag tycker att Jesus, inte kristna avarter, skulle vara ”elände”), gläds jag åt att debatten förs och hennes iver. Kul, Josefine!Men jag vill bemöta det sista (nåja, det näst sista, sedan kommer Larssons medvetna feltolkning) - nämligen att man ”inte någonsin, med någon ursäkt kan skämta om Jesus Kristus”. Josefine har helt enkelt fel.Oavsett om vi tror att Gud har humor (och ha nu lite tålamod med mig - jag kommer dit alldeles strax) så måste vi kunna skämta om människan Jesus. På samma sätt som Människosonen kan avbildas i ikonmåleri, eller i krucifixskulpturer, måste vi kunna få porträttera Jesu mänskliga drag, också i ett skämt. Jesus är sann människa, och humorn är som jag tidigare konstaterat det som också gör oss ”humana”, alltså mänskliga.
Men skulle då
humorn om det Gudomliga vara att visa vanvördnad inför det heliga?Bort det! Tvärtom! Gud själv skämtar med oss - se exempelvis Guds ironiska tal till Jona eller Job eller Jesu egna skämt om att prästerna var ”vitkalkade gravar”, snygga utanpå men fulla av död inuti. Eller det om att sila mygg men svälja kameler. Eller det om grandet och bjälken. Det är alltihop skämt, så starka skämt att de koms ihåg av sina åhörare flera år senare, när evangelierna nedtecknas.När vi inte skämtar, visar vi inte upp vem Gud är. Den kyrka där skrattet tystnat predikar inte ett fullt evangelium och är en mycket dålig avbild av vem Gud är. Att inte skämta är skapelsevidrigt, vi är skapade till Gud Skämtarens avbild! Och att inte göra som Kristus gjorde - att skämta - diskvalificerar en kyrka från att kallas för ”Kristi kropp”.Gud skämtar med oss, vi får skämta med Honom.
Avslutningsvis:
Jag möter varje vecka människor, när jag uppträder på någon av landets krogar och ståuppklubbar, som varit med i söndagsskola eller annan form av kyrklig verksamhet som barn. När jag frågar dem varför de inte längre är med i kyrkan blir svaret så gott som undantagslöst ”det är så tråkigt”.Tänk ett ögonblick på detta - här går en människa en evighet till mötes, utan Gud, för att kyrkan är tråkig. En människa missar hela Guds plan med dennes liv på något så trivialt som att kyrkan vägrar skämta. Det är förvisso ett ”elände”!Må den Gud som skrattar (och skämtar med oss) välsigna ditt liv, Josefine. Jag uppskattar verkligen debatten!
