I dag blir det allt
mer populärt i kyrkan med ”krismedvetenhet”. Kyrkan är sjuk. Förslagen på diagnoser och effektiva kurer duggar lika tätt som bantningsmedlens lanseringar i kvällspressen. Men tänk om tillståndet är enormt mycket allvarligare än de allra flesta vill kännas vid? Tänk om patienten rent av är döende? Sovande kristna orkar sällan bry sig och trivs kanske bättre med att bli utlovade piller som inte kräver någon större förändring av livsstilen. De som sitter på den kyrkliga makten är alltför insyltade i systemet för att våga ställa de riktigt utmanande frågorna. Och de som kommer med den smartaste och mest grundläggande kritiken har många gånger redan lämnat det som de upplever som ett sjunkande skepp.
Har vi inte avvikit från Jesus smala väg på ett sätt som borde få revolutionära konsekvenser i stället för att smeta på ännu ett lager smink? Är inte våra kyrkor en upprätthållare av den rådande ordningen än ett Jesuscentrerat alternativ, ett heligt folk? Är inte klyftan mellan Jesus exempel och undervisning å ena sidan, och kyrkans liv å andra sidan, så djupgående att man kan fråga sig om den Jesus som predikas verkligen är uppstånden? Några exempel:
Har vi inte avvikit från Jesus smala väg på ett sätt som borde få revolutionära konsekvenser i stället för att smeta på ännu ett lager smink? Är inte våra kyrkor en upprätthållare av den rådande ordningen än ett Jesuscentrerat alternativ, ett heligt folk? Är inte klyftan mellan Jesus exempel och undervisning å ena sidan, och kyrkans liv å andra sidan, så djupgående att man kan fråga sig om den Jesus som predikas verkligen är uppstånden? Några exempel:
Dopet innebär sällan att man omvänder sig, lämnar allt, låter Jesus vara den främste och lär sig att följa alla hans instruktioner.
Kyrkorna, dess medlemmar och ledare lever (globalt sett) ett lyxliv, trots Jesus och apostlarnas undervisning om enkel livsstil, ekonomisk utjämning och frihet från förmögenhet. Samfunden och församlingarna har gjort sig beroende av den statliga överheten. Vid gudstjänster agerar de flesta publik, trots att Paulus lär att alla har något att bidra med vid samlingarna.
Kyrkan byggs kring biskopar, missionsdirektorer, präster och pastorer trots att Jesus förbjudit hierarkiska titlar och maktpositioner. Personliga konflikter och snedsteg hanteras ofta genom ignorans, förtal eller genom världens kanaler (media, domstolar) och sällan på det sätt Jesus och apostlarna föreskrivit.
Kyrkan leds genom styrelser och/eller majoritetsdiktatur trots att Jesus beskrivit styrande makt över andra som ett hedniskt sätt att leda.
Församlingarna äger dyra, heliga byggnader, trots att den kristna gemenskapen är det nya förbundets enda tempel och trots att de trogna från början fungerade som en familj som samlades i enkelhet i hemmen. Ignorerandet av Jesus instruktioner möjliggörs av en teologi som avleder människors uppmärksamhet. Undervisningen betonar Gud som en invecklad idé, en kravlös snuttefiltig närvaro, en hård (”rättfärdig”) diktator eller ett obegripligt mysterium, i stället för att peka på evangeliernas mänsklige Jesus som vår ende Ledare, den sanna bilden av Gud och skrifternas centrum.
Predikningarna handlar ofta om ”andlighet” och människans ”inre liv” i stället för vad vi ska göra med makten, maten och Mammon. I stället för att kräva av församlingen att vi demonstrerar en alternativ värld, så uppmanas vi att förbättra världen utanför kyrkan och motverka ”samhällets förfall”. Detta bidrar till att döva den gnagande, svårdefinierbara känslan av att något är grundläggande fel och döljer därigenom den svåraste frågan: Lever verkligen evangeliernas Jesus, Messias? Har Skaparen verkligen uppväckt honom från döden?
Om vi tror
att Jesus inte lever, så låt oss lägga ned våra meningslösa låtsasliv och i stället satsa på att ”äta och dricka, för snart ska vi dö”. Men om han lever, måste det då inte också finnas konkreta gemenskaper av människor som tillsammans vandrar i hans fotspår? Och är det i så fall inte dags att vi vaknar upp?
Eftersom det trots allt finns en och annan genuin Jesuslärling här och där, och eftersom det cirkulerar trovärdiga rykten om att alternativa församlingar faktiskt existerar och att radikala reformationer är en historisk möjlighet, så tror jag trots allt att Messias har segrat. Men hur ska vi någonsin kunna övertyga nationerna om att Jesus lever om vi inte kan visa upp en mängd vardagsnära församlingar med gudsrespekterande praktiker, gemenskaper som genomsyras av hans livsförvandlande närvaro? Och hur ska vi någonsin bli lika Jesus om inte våra församlingar är sammanhang där vi tränas i att följa allt som Mästaren har befallt?
Eftersom det trots allt finns en och annan genuin Jesuslärling här och där, och eftersom det cirkulerar trovärdiga rykten om att alternativa församlingar faktiskt existerar och att radikala reformationer är en historisk möjlighet, så tror jag trots allt att Messias har segrat. Men hur ska vi någonsin kunna övertyga nationerna om att Jesus lever om vi inte kan visa upp en mängd vardagsnära församlingar med gudsrespekterande praktiker, gemenskaper som genomsyras av hans livsförvandlande närvaro? Och hur ska vi någonsin bli lika Jesus om inte våra församlingar är sammanhang där vi tränas i att följa allt som Mästaren har befallt?
