Samtalen omkring
kristen enhet har skapat en hel del debatt. Samtidigt märker jag hur det blir mer och mer vanligt att tala om att livet är viktigare än läran. För livet uttrycker generositet och öppenhet och bidrar till att distansera oss från att bli tagna för hårdnackade och oförsonliga dogmatiker.
Men är det inte så att livet är viktigare är den döda bokstaven? Det här resonemanget bygger på ett kardinalfel. För livet och läran går parallellt i den kristna erfarenheten. Det finns inget växande andligt liv utan Ordets korrektiv. Att tala om livet på bekostnad av läran är alltså dålig teologi. Men det här sättet att uttrycka sig återspeglar tydligen den ansträngning som pågår med att fördjupa ekumeniken i Sveriges kyrkofamilj. Men det är farligt.
Nya testamentets apostlar, med Paulus i spetsen, uppmanar oss att inte ta det lätt med läran. I alla sina brev försöker Paulus undervisa församlingarna om betydelsen att kämpa för den sunda läran. Att fly från villolärorna.
Men är det inte så att livet är viktigare är den döda bokstaven? Det här resonemanget bygger på ett kardinalfel. För livet och läran går parallellt i den kristna erfarenheten. Det finns inget växande andligt liv utan Ordets korrektiv. Att tala om livet på bekostnad av läran är alltså dålig teologi. Men det här sättet att uttrycka sig återspeglar tydligen den ansträngning som pågår med att fördjupa ekumeniken i Sveriges kyrkofamilj. Men det är farligt.
Nya testamentets apostlar, med Paulus i spetsen, uppmanar oss att inte ta det lätt med läran. I alla sina brev försöker Paulus undervisa församlingarna om betydelsen att kämpa för den sunda läran. Att fly från villolärorna.
Pauli språkbruk
kan tyckas hårt och obarmhärtigt när han korrigerar de församlingar som avviker från den apostoliska läran. Och det är precis den här tonen som framskymtar när han går till rätta med församlingarna i Galatien, vilka på en väsentlig punkt avvikit från apostelns undervisning. Man hade nämligen blandat ihop rättfärdiggörelsen genom tron med en gärningslära (kravet på omskärelse).
Var avvikelsen så stor? Kunde inte Paulus varit så storsint att han accepterade denna ”begränsade” avvikelse? Nej, det hade inneburit teologiskt kaos. För hade aposteln godkänt galaternas frälsningslära hade hela den kristna missionen skakats i sina grundvalar. I stället varnar han galaterna genom att säga att deras lära var ett ”annat” evangelium. För ordet evangelium var kopplat till Guds fria nådeserbjudande, utan mänskliga tillägg. Han uppmanar därför galaterna att vara på vakt mot villolärorna vare sig de proklamerades från jorden eller himlen.
Paulus hävdar med bestämdhet att den nya läran var ett förvrängt evangelium. Ett ”mänskligt påfund”. Denna ”semipelagianska”(blandning av nåd och gärning) lära utgjorde ett rejält hot mot rättfärdiggörelsen genom tron (sola gratia).
När jag läser inläggen om våra ansträngningar att skapa enhet i tron, är det naturligtvis behjärtansvärt och önskvärt att vi alla en gång kunde nå fram till en Andens och lärans enhet. Men det får ju aldrig ske till varje pris (eng. ”at all cost”) som det står i Charta Oecumenica. Guds ords sanningar är inte förhandlingsbara.
Var avvikelsen så stor? Kunde inte Paulus varit så storsint att han accepterade denna ”begränsade” avvikelse? Nej, det hade inneburit teologiskt kaos. För hade aposteln godkänt galaternas frälsningslära hade hela den kristna missionen skakats i sina grundvalar. I stället varnar han galaterna genom att säga att deras lära var ett ”annat” evangelium. För ordet evangelium var kopplat till Guds fria nådeserbjudande, utan mänskliga tillägg. Han uppmanar därför galaterna att vara på vakt mot villolärorna vare sig de proklamerades från jorden eller himlen.
Paulus hävdar med bestämdhet att den nya läran var ett förvrängt evangelium. Ett ”mänskligt påfund”. Denna ”semipelagianska”(blandning av nåd och gärning) lära utgjorde ett rejält hot mot rättfärdiggörelsen genom tron (sola gratia).
När jag läser inläggen om våra ansträngningar att skapa enhet i tron, är det naturligtvis behjärtansvärt och önskvärt att vi alla en gång kunde nå fram till en Andens och lärans enhet. Men det får ju aldrig ske till varje pris (eng. ”at all cost”) som det står i Charta Oecumenica. Guds ords sanningar är inte förhandlingsbara.
Efter 30 år som missionär
i Spanien och Sydamerika, känns det overkligt när man märker hur pingströrelsen i Sverige börjar gå armkrok med den romersk-katolska kyrkan (RKK), den rörelse som skapat så mycket förföljelse för våra missionärer och kyrkor på missionsfälten. RKK:s frälsningslära påminner i mycket om galaternas ”evangelium”. Ett närmande skulle vara försvarbart endast om romersk-katolska kyrkan ändrar på vissa av sina dogmer, men det har man inte gjort. De står orubbligt fast. Läran om Maria, skärselden, påvens ofelbarhet, mässoffret, läran om helgonen, etcetera har inte ändrats sedan Trentkonciliet på 1500-talet.
Nej, RKK är en blandning av filosofi, teologi och hedendom. Det var teologen David Hedegårds omdöme. Och det är sant. Inget har förändrats. Men det hindrar inte att man hittar genuina kristna inom RKK. Jag har lärt känna dem, men det förändrar inget i sak. Förresten, katolska kyrkan skulle aldrig säga att livet är viktigare än bokstaven. Det kan endast en identitetsfattig kyrka göra.
Nej, RKK är en blandning av filosofi, teologi och hedendom. Det var teologen David Hedegårds omdöme. Och det är sant. Inget har förändrats. Men det hindrar inte att man hittar genuina kristna inom RKK. Jag har lärt känna dem, men det förändrar inget i sak. Förresten, katolska kyrkan skulle aldrig säga att livet är viktigare än bokstaven. Det kan endast en identitetsfattig kyrka göra.
