Debatt

Regionreformen – allas angelägenhet

Regionreformen är viktig för Sveriges framtidsutveckling. Det är en gemensam angelägenhet som måste lösas över blockgränserna. Skapande av storregioner möjliggör nödvändiga besparingar för ökade satsningar. Maktfullkomliga centralister vill endast satsa på självgående tillväxtområden.

Visst krävs
storregioner som ersätter de nuvarande små länen och landstingen om man vill förverkliga en decentraliserad framtidsutveckling inom den offentliga samhällsorganisationen. Regionreformen är också en viktig förutsättning för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling i regional balans för att hela Sverige skall kunna leva och utvecklas.
Men för maktfullkomliga centralister som endast vill satsa på självgående tillväxtområden och för traditionella landshövdingekramare är ett ökat medborgarinflytande regionalt och lokalt en styggelse. För den kommunala självstyrelsens bevarande på regional nivå så krävs att nationalstaten tar sitt organisatoriska ansvar och skapar reella förutsättningar för ett meningsfullt regionalt självstyre med direktval och beskattningsrätt.
Att vissa landshövdingar i konservativ stil oberoende av partitillhörighet slår vakt om den egna institutionen och ämbetet är inte speciellt märkvärdigt. Mera märkligt är att allianspartierna genom en minister och tre partisekreterare tycks kollektivt drabbats av skrämselhicka och nu försöker springa dessa mörka centralistkrafter till mötes. Detta är ytterst förvånande och tyvärr är det främst ett uttryck för bristande självkänsla och ledarförmåga.
Intressant att
samma kvartett nu gemensamt inser att man måste permanenta regionförsöken i Skåne och Västra Götaland samt är beredda att lyssna på liknande initiativ från andra delar av landet.
Det gäller också för landets regering att skapa de rätta förutsättningarna, vilket också de fyra allianspartiernas ledande företrädare i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) nu gemensamt kräver i utspelet ”Ja till regionbildning är ett regeringslöfte”. Då ställs regeringens förmåga på prov att kunna medverka till förverkligande av de regioninitiativ som tas ute i landet oberoende av om det är hela eller delar av ett geografiskt regionområde som är initiativtagare.
Regeringens övergripande ansvar är dessutom, dels att tillse att vissa, främst svagare, landsdelar och kommuner i samma aktuella geografiska område inte utestängs från ett naturligt regionsamarbete, dels att den statliga läns/regionorganisationen samordnas med de nya regionbildningarnas geografiska utformning.
Skapande av
storregioner möjliggör nödvändiga besparingar främst inom den omfattande administrationsverksamheten för den offentliga länsorganisationen. Dessa besparingsresurser kan då prioriteras för ökade satsningar på främst utbyggd infrastruktur och direkt välfärdsarbete.
En viss likformighet är nödvändig för den offentliga organisationen på regional nivå liksom det gäller för det lokala kommunplanet. Stor olikformighet i små regionala enheter är önskedrömmen för nationalstatens centralister som då ges större möjligheter att på traditionellt sätt kunna härska genom att söndra, men detta synsätt främjar inte kommunal självstyrelse.
Regeringens beslut att tillsätta Jan-Åke Björklund som en erfaren samordnare och samtalspartner i de regionala diskussionerna om förändrad indelning som initieras ute i landet är mycket tillfredsställande. Viktigt är nu att denne statlige regionsamordnare ges goda förutsättningar för att bedriva ett aktivt arbete för att kunna lyssna, leda och initiera olika delar i processen med regionbildning inom aktuella områden i hela landet.
Regionreformen är
en stor och viktig fråga för Sveriges framtidsutveckling. Detta gäller både för skapande av regional balans i hela landet och för skapande av en rationell och effektiv offentlig samhällsorganisation på regional nivå. Då är det också en gemensam angelägenhet som måste lösas över blockgränserna tillsammans av regering och opposition så att reformen består oavsett valresultat och ändrade nationella majoritetsförhållanden.
I Ansvarskommitténs regionförslag har man uppnått denna partipolitiska enighet, vilket är både unikt och mycket tillfredsställande. Nu gäller det för regeringen att ta sitt fulla nationella ledaransvar och genomföra denna nödvändiga framtidsinriktade regionreform i nära samarbete med berörda regionala och lokala intressen.

Fler artiklar för dig