Det förs en debatt kring ekumenik och väckelse med många anspelningar och synpunkter kring utvecklingen i pingströrelsen och frikyrkan i övrigt. Det finns ibland en tendens i pingströrelsen att positionera sig utifrån ett ganska begränsat historiskt perspektiv, och gärna i en förandligad riktning. Tron får då inte materialiseras och förkroppsligas, till exempel i nattvard och sakrament.
I sin doktorsavhandling konstaterar Sune Fahlgren att många frikyrkokoncept mer kan liknas vid konglomerat av olika traditioner än rigida teologiska system. Tittar vi på pingströrelsens ursprung på Azusa Street i Los Angeles, USA, så ser vi en smältdegel av olika traditioner, nationaliteter, etniciteter och klasser. Men genom Jesu blod och gemenskapen i Anden var de trots brokigheten en enda stor familj. Och det är värt att notera att man beskrev gemenskapen med olika språkbruk, såväl ett sakramentalt ( blodet ) som ett karismatiskt ( Anden ). Man såg ingen motsättning mellan dessa aspekter.
Den färgade ledaren William J Seymour sammanställde sin trosuppfattning i en doktrinbok (The doctrines and discipline of the Azusa Street Apostolic Faith Mission, 1915), länge bortglömd precis som Seymour. Seymour var ingen skolad teolog, men växte upp i en miljö påverkad av katolicismen; en av ingredienserna i hans teologiska konglomerat. Seymour skriver givetvis om karismatisk, men han talar samtidigt om nattvard och fottvagning som sakrament.
På Azusa Street firade man sina sakrament flera gånger i veckan. På söndag kväll firade man nattvard, och på torsdag kväll fottvagning med nattvard. Kraften i blodet förkroppsligades genom nattvard och fottvagning, på samma sätt som kraften i Anden förkroppsligas genom tungotal. Påsken och pingsten var inte teorier, utan enkla dagliga praktiska erfarenheter materialiserade med tungotal, vatten, bröd och vin.
De sociala konsekvenserna av dessa sakramentala erfarenheter var oerhörda sett mot bakgrund av det rasistiska amerikanska samhället vid den här tiden. Efter cermonin på Azusa Street omfamnade svarta, vita, män och kvinnor varandra i glädje och under sång. Ända in på skinnet prövade man sig som broder och syster. Man talade om att the color line , skiljelinjen mellan de olika etniska grupperna, var borttvättad.
På Azusa Street arbetade frivilliga med förtroendeuppgifter som i en demokratisk folkrörelse. Senare uppstod i stället pingströrelser med starka ledare och svag demokrati. I USA etablerades rasåtskilda pingstförsamlingar. I dessa miljöer tillämpades nattvarden utan Azusa Streets sociala och liturgiska dimensioner.
På samma sätt som på Asuza Street levde de sakramentala och karismatiska inslagen på ett dynamiskt och självklart sätt under apostlatiden. Apostlagärningarna 13:2 kan översättas: Medan man firade liturgin inför Herren och fastade, sade den helige Ande till dem? Mycket av det som fanns på apostlatiden finns kvar hos kyrkfäderna som de närmast berörda av den muntliga traditionen.
Vi lever iddag i en spännande tid då vi försöker lära oss mer av historien under apostlatiden, fornkyrkan och Azusa Street. När jag var ung hade jag fullt upp med att bli hemtam i frikyrkan som en ekumenisk pingstvän. Nu försöker jag lyfta blicken lite mer och lära alltmer om hela kyrkans fullhet. Jag tar till mig vatikanpatern Raniero Cantalamessas ord att varken se ner på sakramenten och de äldre traditionerna eller karismatiken och pingst (fri översättning från hans bok Come Creator Spirit ).
Vi måste försöka hålla samman helheten: liturgin och karismatiken, påsken och pingsten. Flera tecken finns i dag att denna dynamiska helhet har öppnat sig på glänt på Bjärka-Säby och andra platser. Det är min bön att denna dörr inte slås igen som den gjort så många gånger förr i historien genom otyglad makt, otyglad karismatik eller otyglad mystik.
