Åtskilliga läsare har hört av sig med kommentarer till ledaren i förra fredagens Dagen om yttrandefrihet och respekt för andra religioner. Alla har varit positiva och många har tackat för Dagens beslut att inte publicera Muhammedkarikatyrerna. Några har dock pekat på en viktig fråga som inte tillräckligt tydligt kom fram i det jag skrev: Hur ska man förhålla sig till det våld som följt i publiceringens spår? Så här skriver en läsare:
"Jag är djupt besviken på Sverige, Svenska kyrkan och svenska trossamfund, som inte tydligare kritiserat det oacceptabla våld som karikatyrerna fört med sig. Denna underlåtenhet av kristna gör att man snarare verkar sympatisera med detta våld. Det känns som en slags ohelig allians mellan religioner, då man istället borde stå upp och med kraft försvara demokrati och mänskliga rättigheter, inklusive rätten till religionsfrihet, men med vissa naturliga och nödvändiga begränsningar i dess utövande. Våld kan för övrigt aldrig anses vara ett försvarligt utövande av en religion, vilken den än vara månde."
Och en annan frågar: "Vissa som är muslimer finns i kulturer, som inte har vår tradition med samtal, utan som löser konflikter och meningsmotsättningar med våld av olika slag och i vid mening. Hur ska man hantera det? Räcker det med respekt och att vända andra kinden till?"
Det är viktiga påpekanden. Och det vore illa om respekten för vad som är heligt i andra religioner leder över till ett accepterande eller till och med bejakande av våld, vare sig det har med religionsutövande att göra eller inte. Samtidigt måste vi ju hålla fast vid att, som jag skrev, visa oss bättre än våldsverkarna, att inte svara med samma mynt utan att vända andra kinden till.
Men det hindrar inte ett klart avståndstagande från våldet. Ett sådant avståndstagande bör få större tyngd när man visar att man inte själv avser att slå in på samma väg.
