Många skulle må bra av att bo ihop med andra i ett gemensamt hushåll. I tider av elektroniska och digitala umgänges- och levnadsformer sprider sig lätt frustrationerna. Vad är allt detta surfande, nätspelande i cyberrymden, om man inte har en "analog störning", det vill säga umgänge med andra?
Vår väg genom livet består av en rad "kollektiv", dagiset, lekskolan, skolan, för pojkarna förr militärtjänstgöringen. Familjen är bara en liten del av helheten. Det är i de här kollektiva sammanhangen som begrepp som "fosterland", samhälle liksom kollektiv identitet och individuell självbild liksom ansvarskänsla och en känsla för de sociala spelreglerna har sin bästa förankring och grogrund.
Men detta att verkligen leva samman med andra, att möjligheten ständigt finns att kunna delta i en spontan social samvaro erfar vi som vuxna i det postindustriella samhället först i ett äldreboende. Först då går det upp för många att det är så de skulle ha velat leva tidigare. I dag motarbetas detta - i stället satsas på extrem individualism till förfång för gemenskap och samvaro. Många problem skulle kunna elimineras om man skapade möjligheter för vuxna, mogna och modiga människor att leva i gemensamma hushåll.
Under arbete inom vårdsvängen med gruppboende för förståndshandikappade slog det mig med vilken glädje vi alla bodde och arbetade där. Jag var i det närmaste "avundsjuk" på mina klienter / uppdragsgivare. Så här stod det i en uppsats som lika väl skulle kunna vara ett rättesnöre för både myndigheter och enskilda:
"Gruppboendet är mer inriktat på att skapa kontakt och relationer med klienterna, vilket handlar om att öka klienternas självkänsla och självständighet och underlätta deras vardagsliv. Vilket är motsatsen till psykiatrisk behandling, som fokuserar på symptomlindring."
Detta kommer nära det vi kallar "lycka" för många människor. Men måste man då vara handikappad för att kunna få uppleva detta? I våra "moderna tider" skulle många tveka att berätta om sin innersta önskan att få leva ihop med andra för "en bra karl reder sig själv". Motsatsen kan vara de olika former av isolering som många av oss erfar, vare sig vi vill det eller inte. Något vi inte har kraft att inse när den drabbar oss eller närstående. Att då få uppleva närvaron av andra människor i den gemensamma stora våningen, att äta middag ihop överglänser mycket annat. Men de flesta av oss kan bara drömma om det. Ändå har många utredningar och vetenskaplig litteratur fastslagit att människors intellekt fungerar bäst vid samvaro med andra människor..
Det är ett rättvisekrav att erbjuda långt fler möjligheter för dem som så önskar att få bo ihop med andra. Detta arbete bör ges högsta prioritet. De som inte vill leva i isolering och förtvivlan ska heller inte behöva göra det.
Arne Gustafsson, Linköping.
